Den blivande Nobelpristagaren befann sig i Berlin och skrev under rubriken ”Vykort o. tändstickor …”:
”Mitt emot mig sitter en invalid. Hans ena arm, den vänstra, är borta och i stället har han en gripklo av glänsande stål. Och så har han ett träben, svart och nött … Jag har sett honom flera dagar å rad; vi ha träffats ömsom vid Friedrikstrasse och ömsom här i någon kupé på ”Undergrundbahn”, den underjordiska järnvägen. Alltid har han nickat blitt och vänligt; vi ha dock ej talat, ens ett ord, med varandra.”
Plötsligt undrar mannen: ”Ist Sie Schwedish?”. Johnson svarar ja och mannen berättar då att han förlorat sitt ben vid ostfronten och efter en invalidutväxling blivit hemsänd från Ryssland via Torneå, Haparanda och Boden.
”Jag upplyser honom att jag är från den sistnämnda platsen”, skriver Johnson.
Mannen frågar vad svenskarna tycker om tyskarna. Intill sitter en ”mädchen” och ”en herre av ansenlig fettmassa”, även de nyfikna.
Johnson svarar att det inte är det tyska folket ”eller ens de tyska soldaterna man var avogt stämd mot, utan mot den tyska militarismen. Vilken liksom all militarism var särskilt avskydd bland arbetarna.”
Efter hemkomsten har mannen fått jobba med att aptera granater, vilket kostat honom handen. Nu säljer han vykort och tändstickor.
När han säger ”Auf Wiedersehen” ber han Johnson hälsa dem i det land där han fick blommor av en flicka i Haparanda.
Ute på Alexanderplatz inser Johnson att många får fira jul i misär. Han avslutar:
”I dimman och grådasket står en blind mot en grant påklistrad affischpelare och tigger …”
Om denna första text skrev Johnson senare, i samband med tidningens 20-årsjubileum:
”Det är omkring 17 år sedan jag hade mitt första bidrag i Norrländskan. I en ytterst illa hopkommen men i sak någorlunda riktig artikel försökte jag skildra stämningen i Berlin julafton 1921. (…) I ett slags halvförtvivlan hade jag etablerat mig som tidningskorrespondent.”
I Berlin sprang han på museer eller satt i sitt förortsrum och läste tysk litteratur. På något billigt kafé läste han tidningar, vilket präglade de korrespondenser han ”med stor möda och flit” författade. Han såg på det tyska eländet ”med Dostojevskijs ögon men under ansträngningar att verka saklig och välinformerad.”
Vem som bar skulden till världskriget funderade han över i en artikel den 18 januari 1922. Kunde bara arbetarna i alla länder knyta starka broderskapsband skulle ingen kunna tvinga mänskligheten ut i krig. ”Och vi tro oss veta vilken väg en sålunda sammansvetsad arbetarmassa vill vandra. Det är säkerligen antimilitarismens konsekvent mänskliga väg.”
Den 26 januari 1922 handlade det om en allt starkare ungdomsrörelse:
”I Berlin, som i många andra tyska städer, ha uppstått föreningar av ”Natur-Treund” (natursvärmeri), som genom sin friska ungdomliga anda dra tusentals unga människor med, ut till studiet av naturen, genom vandringar o. d. och genom en alltigenom förhärskande god och kamratlig anda. Endast genom den är mycket vunnet, som har möjlighet att redan i detta nu, och under nuvarande samhällsförhållanden göra livet en smula ljusare och vackrare.”
Inför sina tidiga alster förblev han självkritisk, bevisat av hans ord vid 20-årsjubileet:
”De blev för långa och för korta; för hoppiga och för knaggliga, det var rent åt pipan.”
När det kom honorar kändes det som att ”få medalj för långvarig o. trogen tjänst”. Fast bästa belöningen och mest stärkande för självkänslan var att Norrländskan kallade honom ”vår Berlinkorrespondent” eller ”vår utsände medarbetare”. Det fick honom att känna det som att han ”på ett intensivt sätt deltog i Europas kulturella och politiska liv och levererade viktiga rapporter.”
”E-d J-n” förklarade sig evigt tacksam för den uppmuntran tidningen visat honom, ”en ung man som trots allt fortfarande förblivit en dålig utsänd medarbetare.”