Pia Mariana Raattamaa Viséns debutroman börjar med en gammal kartbild över byn Saivomuotka vid Muonio älv, där författarens rötter finns. Författarens inledning har drag av Sara Lidman: nog vet den som härdat ut och överlevt på sin magra torva ändå vilken kärlek man har till just platsen. Att kalla Saivomuotka för ”människobyn” är givetvis ett stilbrott, men kanske också ett sätt för författaren att bryta den fiktiva illusion som anslaget med karta och prolog ger. Eller också är det en stilistisk miss.
Handlingen tar sin början 1895, ur Israel Raattamaas perspektiv. I texten är det lätt att missa att Israels farfar är den laestadianska predikanten Johan/Juhani Raattamaa. Raattamaas släktträd har en prominent gren i Johan, predikanten. Texten har på det sättet en viss halt av släktforskning, så där som släktforskare letar kungar, mördare eller andra kändisar i sitt släktträd. Religion och trosutövning spelar dock en liten roll i själva texten, även om det kan vara tänkt att den som känner laestadianismen bättre ska se undertexten. Tyngdpunkten ligger på släktbanden i sig, arbetet med att klara sig under olika tidevarv, och helt enkelt att överleva.
Israel Raattamaa och Maija Salmi får en rejäl barnaskara, varav en av dem är författarens morbror Erik. Av en samling efterlämnade dokument och berättelser har så Raattamaa Visén tecknat ner släktkrönikan. Mycket är generellt: barnafödande, självhushåll, manligt/kvinnligt i ett historiskt perspektiv. Trots bokens inledande förklaring om just platsens betydelse, så hittar jag för lite av den varan för att verkligen känna var jag är när jag läser.
Skarven i gestaltandet mellan det stoff som författaren fått via sin morbror, och det hon själv känner till, är tydlig. Rakt igenom blandas också känslosam allvetande berättare, tredje person, och insprängd inre monolog, som verkligen får mig att haja till ibland. Antingen var redaktören på förlaget snäll eller slarvig, eller en kombination av bådadera.
Släktträdets utseende hade jag gärna sett utskrivet tydligare också, i början av boken. Nu fick jag pussla ihop omständigheterna, dels genom att bläddra mycket fram och tillbaka i boken, dels genom information från andra grenar av släktträdet.
Rasbiologi och svensk språkpolitik skymtar i texten mot slutet, men känns som pliktskyldiga kommentarer. Heder dock till författaren som rott projektet i hamn. Det ska gudarna veta att det inte är det lättaste att blåsa litterärt liv i biografiskt stoff.