En grå-grön tillvaro med hemkänsla

Det doftar nybakta muffins, elden sprakar i järnspisen och de vita tulpanerna på köksbordet ger hopp om den kommande våren. Det stora lantköket är både vackert och hemtrevligt - precis som Lena Callne föreställt sig att det skulle bli. Den före detta norrbottningen hade tillsammans med sin urhuddingebo Hans bestämt sig för att flytta norrut. De annonserade och fick många svar. Huset i Unbyn, mellan Boden och Luleå, var det första de tittade på. När de kom dit hade det stått obebott i 30 år, och såg ut därefter. - Ärligt talat trodde jag att det var ett skämt när vi svängde upp på gården. Dörren var sned och vind, fasaden och fönstren i dåligt skick. Men när jag kom in i köket kände jag direkt ?tänk om man kunde få bo så här!?. De såg vad det förfallna huset varit och vad det kunde bli. Trots att de tittade på flera hus kunde de inte glömma det första: Norrbottensgården med namnet Barbra, delad och flyttad till sin nuvarande plats i byn Unbyn vid sekelskiftet 1800-1900 men troligtvis uppförd första gången redan på 1700-talet. På nedre botten finns i dag förutom köket - vars golvyta uppgår till närmare 50 kvadratmeter - ett arbetsrum, ett badrum och den så kallade ?salen?, som tidigare var pigkammare. Den riktiga salen hamnade i grannens hus. - Grannen bor i den andra delen av Barbra. Det var bodelning på riktigt på den tiden, man delade bokstavligt talat på huset. Den tidigare oinredda spånvinden har Callnes isolerat. Där finns en hall, ett badrum, en bastu och tre sovrum. Ett extra varv timmerstockar gör takhöjden på övervåningen högre än i vanliga Norrbottensgårdar. I arbetet med att göra huset beboeligt har de följt en linje: att försöka förändra så lite som möjligt. De har bevarat den gamla pärlspontpanelen i köket, trots att det inneburit att ingen isolering kunnat sättas upp på insidan av köksväggarna. På köksgolvet ligger de häpnadsväckande breda golvplankorna kvar. - Snickarna tyckte att när vi ändå betalade så mycket för renoveringen så borde vi lägga in ett nytt furugolv i köket, men aldrig... Känslan av de ursprungliga, lite ojämna golvplanken mot bara fötter på sommaren slår det mesta. Det uppväger lätt lite skräp i springorna. Hallen har de i princip behållit i det skick den var när de första gången klev in. Flagorna på dörrposterna mot köket och ?salen? ser de som tecken av tidens tand och en påminnelse om husets tidigare liv. Varsamheten till trots är de långt ifrån några inredningsfanatiker. Med all respekt för människor som satsar allt på sitt boende - tid, kraft, pengar och ibland till och med äktenskap - slår Lena Callne fast sin egen inställning. - Jag är inte intresserad av heminredning - bara av hemkänsla. För mig är helheten med gården, bagarstugan och möjligheten till djurhållning det viktiga. Jag vill ha ett hem som ger mig kraft att leva livet, det är inte hemmet som är livet. Hon ger några exempel: q Familjen rev ut allt som skulle bort, men tog hjälp av professionellt yrkesfolk för att få huset klart och kunna flytta in snabbt. Med två små barn - i dag har de tre - var det inte läge att själva börja renovera. q De har undvikit allt vad äggoljetempera och linoljefärg heter; vanlig färg som torkar i vettig tid har varit melodin. q Möblerna är ett hopplock av gammalt och nytt, ärvt och köpt. Pengarna har lagts på annat i stället. I dag är det en grå-grön tillvaro som gäller för familjen, som det brukar heta när man har en fot på asfalten och en på landet. På gården finns elva tackor och sex bagglamm av allmogerasen värmländska skogsfår. De har sex hektar skog, sex hektar åkermark och värmer huset med egen ved. Men jordbruket bedrivs på hobbybasis. Lena och Hans Callne har sina jobb i Luleå respektive Boden. Dessutom tränar Betty och Clara konståkning i Luleå fem gånger i veckan. Gården är värd all pendling och allt skjutsande, försäkrar Lena Callne. - Huset och omgivningarna inger oss med ett sådant lugn att vi klarar det besväret.

En grå-grön tillvaro med hemkänsla

Lena Callne, välkänd för Radio Norrbottens lyssnare, bodde i Stockholm med sin familj.Det var innan hon visste att det stod en öde Norrbottensgård i Unbyn och väntade på dem.- Det här är mer än ett hus, det är en dröm! säger hon.