En gammal dröm blev verklig

2009-09-07
Som vanligt vaknade jag innan väckarklockan av de muslimska "väckelsepredikanterna".
Vid dagens allmänna möte med doktorerna framkom det att röntgen kunde vägra göra undersökning och det hade hänt i helgen då en misstänkt fraktur inte blev röntgad. Vidare visade det sig att det inte fanns sutureringsmöjligheter på akutmottagningen! Dr Odongo skulle ta tag i detta.
På operation i dag fanns det två ortopediska operationer. Det ena var en ung kille med gamla metatarsalhuvudfrakturer som hade läkt med 90 graders plantarbockning och han hade svårt att gå pga smärtorna från framfoten. Vi recesserade två huvuden.
Sedan hem och mat samt lite Internet då vi köpt mera tid i dag.
"Pratade i telefon med både Andreas och Cecilia. Det var fantastiskt att höra deras röster. Det är ju trots allt de som ger mig kraft. De är så fina och jag älskar dem så mycket. Tänk vi skall få tvillingar i familjen. Spännande.

2009-09-08
Morgonmötet i dag handlade om den inspektion som Kenyanska sjukvårdsmyndigheter just genomför på olika sjukhus rörande hygienfrågor. Man hade startat en landsomfattande kampanj för att minska antalet infektioner, bl a ingick en nätutbildning. Alla som hade gjort utbildningen i Garissa fick ett diplom. Det var inte många läkare som jag förstod som hade gjort utbildningen.
Enligt myndigheterna var Garissa ett mönstersjukhus! Hade bäst resultat i hela Kenya. Både Lotta och jag undrade förståss hur de andra sjukhusens hygien såg ut.
Man hade även tagit fram siffror hur vanligt det var att man skötte handhygienen mellan patienter. Konstaterade att 28 procent av läkarna tvättade/spritade händerna mellan patienterna mot 47 procent av sköterskorna. Skrämmande dåligt, men kanske inte bättre i Sverige.
En ny fraktur på avdelningen. En ung patient med en lateral collumfrktur som förståss hade varit lämpad för osteosyntes men det var inte att tänka på. Jag ordinerade sträck men det blev endast ett häftsträck och inte ett tuberositas tibiae/femursträck sträck som jag ville. Man brukade inte göra så. Det fick jag bara acceptera.
Var en hel del sköterskeelever på avdelningarna i dag. Glada och fnittriga flickor. Garissa är ju ett utbildningssjukhus.På operation i dag endast en patient. Vi hade få patienter för att det var meningen att gynekologerna skulle ha en del specialpatienter men det kom tydligen inga.
Opondo kom på kvällskvisten. Pratade sjukvård. Han höll med oss om att det fattas en ledning. Exempelvis är just nu två anestesisköterskor borta - helt utan att begärt ledighet och förmodligen utan löneavdrag. Detta vanligt enligt Opondo. Verkar inte finnas någon organisation som tar hand om personalen. Detta leder till dålig moral enligt Opondo.

2009-09-11
Lotta (kollega NSD:s anm.) dålig på morgonen så jag åkte själv. Då jag kom fram insåg jag att jag glömt datorn som Opondo behövde. Snabbt tillbaka. Då det skulle bli föredrag visade det sig att det var inställt så datorn behövdes inte. Olpondo orolig för Lotta och han ville att jag skulle kolla upp henne och eventuellt ta henne till sjukhuset för malariaprov. Sagt och gjort hem och hämta henne. Åter till sjukhuset för provtagning och efter 5 minuter - ingen malaria. Lotta skjutsades hem och jag åkte tillbaka till operation.
Reopererade patienten med stiftade fingrar där det ena stiftet satt fel. Denna gång använde vi genomlysning och det blev bättre.
Därefter en kirurgisk sårrevision på patienten med krokodilbetten.
På kvällen lugnt. Lotta lade sig tidigt. Pratade med Pappa.

2009-09-12
Dålig natt. Vaken större delen. Mycket funderingar om det ena och det andra.
Bakjour och kom till ronden först 08.15 - för många "repeat" på telefonen.
Dr Joseph Mwaura jour. Jag lade om krokodilbettet. Pratade med Anders Liss och han övertygade mig om att det endast är en gastrocnemius lambå som kan rädda benet/knät. Han lovade sända bilder om op.
På den kvinnliga avdelningen hade en katt med tre ungar bosatt sig. Ungarna sprang under sängar, var inne i omläggningsrum etc. Ingen verkade bry sig.

2009-09-28
Några dagar kvar - ett avslutande inlägg
Kära vänner!
Nu har snart sex veckor gått. Känns overkligt. Det har gått så fort. Just nu känns det som om jag skulle kunna stanna. Jag har först nu kommit in i arbetet på ett bra sätt. Har till och med startat ett forskningsprojekt! Kollegerna börjar förstå vem jag är och vad jag kan. Personalen accepterar mina lite annorlunda idéer. Jag börjar också förstå lite över hur det egentligen fungerar eller inte fungerar.
Det finns en stor vilja hos många att förändra men ett stort problem är att man tittat på hur en västerländsk sjukvård fungerar och försökt skapa liknande trots att det nog inte är det som behövs. Garissa tillhör de platser i Kenya där de flesta sjukvårdsarbetare ser som en förvisning att arbeta och det påverkar arbetsmoralen som på sina håll är låg.
Trots alla obeskrivliga mänskliga öden som jag mött så har just de mänskliga mötena givit mig så mycket. Det lilla leendet från det svårt brännskadade barnet; den uppskattande blicken från de vackra ögonen bakom burkan; tummen upp från patienten som blivit av med den smärtande svarta stortån; den vänliga klappen på axeln från brodern till patienten som dog. Alla dessa kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Trots att jag inte har kunnat göra mig verbalt förstådd så har jag försökt att visa min medkänsla med mitt kroppsspråk - och det har fungerat. Kroppsspråket är i mångt och mycket universiellt.
Kommer jag att åka ut igen? Jag vet inte. Allt måste få smälta men det är inte otroligt att det blir fler volontärresor. Den skepsis som jag trots allt känner kring denna typ av "hjälp" finns kvar men de mänsliga mötena har varit så givande. Det finns en stor potential till förbättring men den måste styras på rätt sätt.
I veckan kommer vi att ha en liten avskedsfest för en del de personer vi mött på sjukhuset. Sedan blir det nog resa till Nairobi på fredag och planet går hem på lördag för att landa på Arlanda söndag morgon.