Hon har gjort tolv helt egna bilderböcker och illustrerat andra författares texter i åtskilligt fler. I Augustsammanhang blev det fjärde gången gillt för Emma Adbåge, som hade varit nominerad tre gånger tidigare. Ändå har hon inte varit besviken de gånger som hon inte fått statyetten.
– Det kanske låter konstigt, men mitt jobb går aldrig någonsin ut på att vinna priser eller tävla, den parametern har jag liksom inte i mig. Därför har jag bara känt starka glädjekänslor för de andra som vunnit på samma sätt som när man ser någon vinna i sport.
Hon är extra lycklig över att hon fick sin August för just bilderboken ”Gropen” som handlar om den sortens lekplats som hon håller högst, men som också är ett slags metafor för konstnärligt skapande.
Rent konkret är den hämtad ur minnet av det gamla grustag där hon och hennes skolkompisar i Veta skola utanför Mantorp lekte i slutet av 1980-talet.
– Min kropp kan den gropen. Vi fick faktiskt hållas där, den fanns där bredvid fotbollsplanen bakom skolan. Det var inte så att vuxna förbjöd oss.
Bokens trångsynta vuxenvärld som är så orolig och protektionistisk, fanns den också när du växte upp?
– Den fanns väl även om jag inte tänkte på någon särskild när jag gjorde boken. I den får de vuxna representera den här personlighetstypen som säger ”nej men det kan man väl inte”.
– Den finns ju både bland vuxna och barn, jag själv var ganska blyg och fisig som barn. Men då passar gropen också bra. Man kan vara på så många olika sätt i en sådan miljö. Där finns inga regler och lagar som i ett fotbollslag. Man får vara en blyg fisig person också i gropen.
Redan som 13-åringar ritade och skrev Emma Adbåge och hennes tvillingsyster Lisen Adbåge sina första barnböcker. På gymnasiet fick de tillfälle att visa dem för Barbro Lindgren, på den tiden granne med deras morbror i Stockholm, och hon tog deras alster på allvar.
Just nu jobbar de tillsammans för att slutföra ”Folk”, deras andra illustrerade diktsamling som kommer nästa år och vars dikter tonsätts av Britta Persson.
”Gropen” tog ett antal månader att göra och som vanligt ligger den största delen av jobbet i papperskorgen.
Även om hon inte tänkte på det när hon ritade och skrev tycker hon att ”Gropen” också handlar om vikten av konstnärliga ämnen i skolan.
– Jag vet att många har ett motstånd mot att de ska vara obligatoriska. Jag tror att det är lite av samma anledning som det är svårt att tillåta barn att leka i gropen. Det finns inga regler och man tror att det blir luddigt, men gropen är så mycket kreativitet, den bara pyr ju av kreativitet.
För egen del är hon tacksam över en uppväxt där hon bland annat tilläts rida ut på häst i skogen, utan mobiltelefon eller vuxna ledsagare.
– Man lär sig av det som är farligt, annars står man ju där alldeles för sent i livet och ska öva sig på det. Och då kanske det kan bli farligt på riktigt. (TT)