Teater
Den stora elden av Roland Schimmelpfennig handlar om två byar som lever på var sida om en liten bäck, sida vid sida i harmoni. Men efter ett krogslagsmål som urartar i misshandel är det som att det vilar en förbannelse över den ena byn. Den drabbas av den ena katastrofen efter den andra. Naturkatastrofer, sjukdom, död. Medan den byn begraver sina döda, lever den andra byn gott. I stället för att hjälpa sina grannar sätter de upp ett taggtrådsstängsel och bygger ett utsiktstorn med en bar för turister. Och bäcken blir för varje dag större, den blir till en flod, ett hav.
”Den stora elden” är uppbyggd som en saga i tyska landsbygden. Där finns mjölnaren, urmakaren, djuruppfödaren, vinodlaren, vinodlarens dotter och så vidare. Men där upphör det att vara traditionell folksaga. Pjäsen är lika mycket en surrealistisk dröm, där tid och rum kastats om. Berättelsen hoppar fram och tillbaka tills det till slut har byggts upp en historia.
Handlingen skulle kunna utspela sig var som helst, när som helst. För det handlar mer om hur vi människor är här i världen. Hur goda grannar kan förvandlas till bittra fiender. Hur rädsla att själv bli drabbad kan få oss att bygga murar i stället för att hjälpa. Och samtidigt – som i en scen i pjäsen – kan bittra fiender hälsa vänligt på varandra för att dimman ligger så tät så att de inte känner igen varandra.
I ”Den stora elden” kan sorg och elände också förbytas till skratt. Mitt i allt far skådespelarna runt som virriga insekter i sommarhettan. Ett exempel på många härligt absurda scener som förekommer.
Det är högt tempo, snabba scenbyten och det springs och dansas på scenen om vartannat. Rollkaraktärerna kan spelas av en skådespelare, en liten miniatyrdocka, eller en berättarröst.
Att kostym och rekvisita ska vara snyggt och välgjort verkar vara sekundärt. Det måste vara ett medvetet val att det ska se ut som amatörteater – en kudde under en rutig skjorta och vips har man en tjock gubbe. Det är som att man vill att berättelsen, orden, ska vara det viktigaste. Men visst finns det snygga detaljer, filmprojiceringarna mot bakgrunden av aluminiumskärmar till exempel, för att inte nämna hundkopplen/maskerna i läder och nitar.
Måste även nämna den förinspelade musiken (särskilt den vemodiga fiolmusik som hörs då och då) den är en mycket fin stämningsskapare. Tre kompositörer ligger bakom, Tomas Isacsson, Brusk Zanganeh och Thea Åslund.
Vad gäller skådespelarinsatserna är det Mikael Odhag som mest sticker ut. De övriga, Maja Runeberg, Olof Yassin och Nora Bredefeldt, tillför mer dans- och ungdomlig rörelseenergi på scenen men glimmar inte till skådespelarmässigt.
Föreställningen är definitivt värd att se. Schimmelpfennig som nutida dramatiker är spännande. Hans verk dröjer sig kvar i tanken.