Torpardottern Armida Koivisto föddes 1906 som rysk undersåte i Finland, ett autonomt storfurstendöme av Ryssland. Tsar Nikolaj II hade då elva år kvar innan han 1917 sveptes bort i revolutionen och Finland lösgjorde sig från Ryssland för att bli republiken Finland.
Men Armi föddes också i ett land som först i Europa fått allmän rösträtt. När hon var knappt ett år så hade Finland 19 kvinnliga riksdagsledamöter, de första i världen. Armi hyste stor respekt för socialdemokraten Miina Sillanpää, även hon torpardotter, som 1926 blev socialminister. Miina var en fredsvän som fördömde väpnad kamp, även under inbördeskriget 1918.
Från detta krig hade Armi själv några belysande minnen från hemmet i Tavastland: Först kom hungriga män med röda band om armen och ville ha bröd. Det fick de. Sedan kom män med vita band och ville också ha bröd. Det fick de. Armi som levererat bröden stod ute på gården och lyssnade efter skott. Det hördes inga, vilken lättnad!
Efter folkskolan var det slut på utbildningsmöjligheterna för Armi. Som så många av bygdens döttrar sökte hon tjänst som piga, först i Tammerfors där inbördeskrigets slutstrider några år tidigare utkämpats, sedan i Helsingfors. Stort ansvar och ingen reglerad arbetstid (även om Sillanpää jobbade på) men lärorikt om man hade tur med herrskapet, som hos Bruuns där hon lärde sig en hel del svenska. I huvudstaden hittade Armi en livskamrat, de hyrde en liten lägenhet i Kallio (Berghäll) och levde ett bra liv med resor till det glada Viborg och historiska Tallinn.
Vinterkriget i november 1939 kullkastade allt: Helsingfors bombades intensivt, Armis man skickades till fronten och hon var tvungen att fly till Tavastland och ta hand om mannens hemman och svärmor som blivit blivit änka.
Armi flyttade tillfälligt men stannade livet ut. Hon ansågs fin i kanten efter sina huvudstadsår, läste hellre än lyssnade på byaprat.
Med evakueringen av Karelen 1944 kom ”de glada karelarna”och satte färg på byn (vilket alla inte gillade).
Efterkrigstiden innebar febrig verksamhet: mark röjdes, hus byggdes, nya medborgare sattes till världen. Sorgflor byttes mot brudslöja. Armi miste i kriget en bror och en systerson och fick tidvis ta hand om en svårt invalidiserad svåger. Den make som återvände från fronten var hel mest till kroppen men ordet krigstrauma existerade inte och väldigt lite oroades och ”ältades”.
Sina två barn fick hon glest: sonen under fortsättningskriget 1941, dottern under rekordåret 1946. Med dessa barn satt Armi och läste högt ur Väinö Linnas ”Okänd soldat” så fort den kom ut 1954. Pappan måste ut ibland och ”se till djuren”.
Vad tänkte Armi om alla de omvälvningar i världen som så djupt grep in i hennes liv?
Några axplock: De röda skulle aldrig gripit till vapen trots de sociala orättvisorna. De vitas hämnd blev den största skamfläcken i republikens historia. Mannerheim borde aldrig gått över den gamla gränsen mellan Finland och Ryssland. Och inte samarbetat med tyskarna. (Avslöjandet av holocaust skakade om Armis hela grundval). Krigsfångarna i byn var inga personliga fiender, de lättade på kvinnornas arbetsbörda och skulle behandlas mänskligt (vilket inte alltid var riskfritt).
Det viktigaste var: Aldrig mera krig! I Sverige hade man inte haft det på en evighet – ibland drömde hon om den gamla ”västra rikshalvan” som så många finländare gjort genom århundradena.
Hur vet jag allt detta? Därför att Armi Koivisto (1906–2002) var min mor. Jag blev barnet som flyttade till Sverige och gav modern möjlighet att se det skonade landet.
Denna text tillägnar jag henne och alla kämpande kvinnor i olika delar av världen. För en kvinna finns det alltid en extra front.
Pajala 6 december 2017