Förut brukade jag ”gå på stan”. Jag var tonåring med oceaner av tid och detta heliga tillfälle var noga planerat i förväg med en kompis.
Äventyret inleddes med att ta dåvarande buss nummer 14 in till Luleå centrum. Vi kollade tidtabeller, lade upp hållpunkter för vår shoppingrunda och bestämde vilka ärenden vi skulle uträtta. Vi visste nog inte riktigt vad det innebar att ”uträtta ärenden”, men det var något vuxna gjorde så vi tog efter.
Ärendena kunde exempelvis bestå av att köpa en förpackning hemmahårfärg. Ett omfattande projekt som kunde ta uppåt timmen. Analysera färgkartor, välja kulör, diskutera med butiksbiträdet, fundera på om det var en kall blond ton eller snarare åt det guldiga hållet som skulle passa framåt hösten.
Efter uträttat hårfärgsärende stod Frasses på schemat. Stripsmeny med smältost för 19 spänn, perfekt. Energipåfyllning är obligatoriskt när en går på stan.
I dag är jag en dålig shoppare. Att gå på stan existerar inte, den pusselbiten passar bara inte in i det där omtalade vardagspusslet som ska läggas. Shoppingen består istället av snabba klick på diverse nätbutiker när strumplådans alla strumpor har potatis-tå-hål, när det inte går att skaka fram en enda droppe ur hudkrämsflaskan eller när det plötsligt är en ny iskall säsong som visst kräver långkalsonger.
Effektivt, ja. Risk för felköp, konstiga storlekar och missnöje, ja.
Men jag kan sakna att gå på stan. Strosa runt utan direkt mål, prova kläder i lugn och ro, falla offer för något smart upplagt erbjudande precis vid kassan som jag plötsligt tydligen behöver. Det har sin charm. Kanske är just kvällsöppet lösningen? För att få ut oss dåliga shoppare ner på byn, få oss att återupptäcka nöjet med den gamla hederliga aktiviteten att gå på stan.