En blå kropp med ett trasigt hjärta
Ann-Sofie Lilles hjärta stannade i 15 minuter. Johan Lindroth flög av skotern och landade på huvudet i isen. Båda ådrog sig hjärnskador. De visar bilder om sina liv.- Det röda är glädje. Det svarta är när det känns lite för jävligt, säger Johan när han beskriver sin bild.
Foto:
Dåligt korttidsminne
Ann-Sofi Lille är inne på tredje och sista skolåret. Olyckan som ledde till en obotlig hjärnskada inträffade sommaren 2004 i Alanya i Turkiet - under en "examensresa" i samband med att hon gick ut basketgymnasiet i Luleå.
- Det hände på stranden. Jag fick hjärtmuskelinflammation och blev medvetslös. Hjärtat stod stilla i 15 minuter innan jag fick hjälp och det hann uppstå syrebrist i hjärnan, säger hon.
Svårighet att minnas är hennes största problem. Hon har dåligt korttidsminne och måste skriva upp allt hon ska göra för att minnas det.
- Jag tycker inte att det begränsar mitt liv ändå. På neurolinjen hittar vi sätt att minnas. Hjärnkunskap är ett ämne, säger hon.
Hon hoppas att kunna återuppta basketspelandet så småningom och hon har inte gett upp sin dröm från före olyckan.
- Jag har kvar drömmen att bli sjukgymnast, säger hon.
Landade på isen
Johan Lindroth berättar att han var ute på en sjö i Jokkmokk när olyckan som gjorde honom delvis förlamad i vänster kroppshalva och gav en obotlig hjärnskada inträffade. Det var för fem år sedan när han var 15 år gammal.
- Jag var ute och körde skoter med två kompisar. De åkte före mig. På grund av snörök såg jag inte den isväg som hade plogats upp dagen innan. Jag flög över plogkarmen, landade på isen och fick sedan skotern över skallen. Jag hade hjälm men den gick sönder.
- Mina kompisar var otroligt duktiga. De ringde genast efter ambulans. De tog också av mig hjälmen, om de inte skulle ha gjort det så skulle min hjärna ha sprängts.
Idrotten hans liv
Johan blev liggande på sjukhus i ungefär ett och ett halvt år. Han berättar att nacken länge var det enda han kunde röra på.
- Jag blev bra på att "headbanga", säger han och visar hur han rörde huvudet upp och ner som en hårdrockdiggare.
Han tillägger:
- Annars är jag så omusikalisk att jag inte ens kan klappa takten.
Det var idrotten som var Johan Lindroths liv före olyckan. Han höll på med fotboll, innebandy, hockey och pingis. Han berättar att han kommer från en riktigt sportig familj med riktiga tävlingsmänniskor.
- Farsan kanske är ändå värre än jag, säger han.
Problem med minnet
Nu har Johan lite svårt att gå och han kan inte springa, vänstra benet hänger inte med. Vänster hand fungerar inte heller. Och han har i likhet med Ann-Sofi Lille stora problem med minnet. Han berättar att han inte minns sitt liv före olyckan men att han har fått mycket berättat för sig.
- Jag visste inte ens vem morsan var när jag vaknade. Det första jag gjorde var att be om en skinkmacka och ett glas mjölk på spanska! Jag läste spanska på högstadiet och hade mvg i betyg, säger han.
Hans korttidsminne är inte heller bra.
- Jag kan inte tänka att jag ska göra något senare. Då har jag glömt det. Jag måste göra det jag tänker på en gång, säger han.
Praktiserade i förskola
Johan Lindroth har praktiserat i en förskola i Jokkmokk. Han trivdes väldigt bra med barnen och tror att han skulle kunna jobba där.
- Vi busade jättemycket och hade roligt tillsammans. Men jag blev väldigt trött. Efter en timme var jag helt slut, säger han.
Han tycker mycket om att vara ute i naturen och han brukar följa sin pappa på jakt ibland.
- Det är otroligt skönt att gå ut i skogen, att bara sätta sig på en sten. En gång när jag följde pappa på jakt så fick vi tre tjädrar på tre timmar, säger han.
Johan ser sig själv som en glad kille. Men det kommer också mörka stunder..
- Ibland känns det för jävligt, säger han.
Redo ta ett språng
Både Ann-Sofi Lille och Johan Lindroth trivs väldigt bra på neurolinjen. De känner att de utvecklas och blir mer och mer självständiga. Båda bor i skolans internat i egna rum och stannar ofta kvar också över helgerna.
Ann-Sofi som är inne på sista skolåret säger:
- Jag känner att jag är redo att ta ett språng. Här har jag fått självförtroende.
Johan Lindroth berättar att han försökte gå gymnasiet i Jokkmokk men att det var hopplöst för honom att hänga med.
- Men här fungerar det jättebra, det är en annan takt. Allt läggs upp utifrån de problem som vi har och så att vi ska utvecklas, säger han.
Sedan lägger han till:
- Jag lever i nuet. Jag kan inte tänka framåt och tro att det ska vara mycket bättre då. Vi lär oss att ta tag i problem på en gång på skolan.
Har tappat kompisar
Vi från NSD möter Ann-Sofi Lille och Johan Lindroth på kulturkafeet Krokodil i Piteå där de visar bilder om sina liv. De har målat i går, i dag och imorgon. Det ingår i ämnet bild på neurolinjen.
- I går-målningen berättar om hur vi kände oss när vi vaknade upp ur medvetslösheten och om de första minnena efter, säger Ann-Sofi.
Hennes i går-målning heter Jag är jag - en blå kropp med ett trasigt hjärta.
Johan har också målat en helkropp i Jokkmokks SKs fotbollsdräkt. Den heter Fartfylld/aktiv.
I dag är Johan Lindroth publik på fotbollsmatcher.
- Jag har tappat många kompisar men jag brukar gå ut med min fotbollskompis "Älgen Eriksson". Han fick det namnet för att han har så långa, smala ben, säger han.
Så jobbar vi med nyheter