Labyrinter har i alla tider ansetts ha någon sorts gåtfull kraft och betydelse. De har vädjat till människans tro på det oförklarliga och övernaturliga. Samtidigt har den som gett sig in i vindlingarna riskerat att irra bort sig och få sina snirklar rubbade.
Just därför passar en labyrint som betydelsebärare i en berättelse som går vilse mellan realism och flum.
Cecilia Ekbäck bor i Kanada, men växte upp i Hudiksvall, i vars relativa närhet det finns en by som heter Svartåsen. Samma namn har den fiktiva ort där det mesta utspelar sig i hennes andra roman.
Enligt koordinaterna ligger orten några mil norr om Vidsel, alltså på fel sida om Polcirkeln för att ha äkta midnattssol, om man vill vara petig.
Svartåsen består av tiotalet hushåll och många tömda gårdar. Där bor inga barn, så byn är dömd att dö. En kyrka finns och det är i den anslutande prästgården som tre män blir mördade i juni 1856.
Mördaren är en åldrad same som stannar på brottsplatsen. Först efter åtta dagar blir han gripen, för vidare befordran till det nybyggda fängelset Vita duvan i Luleå.
Dådet skapar oro för ett lappuppror och för att kungens pågående försäljning av Gällivareverken ska gå i stöpet. Justitieministern skickar därför sin måg Magnus Stille från Bergskollegiet till Norrbotten. Stilles inofficiella uppdrag är att ta reda på vad som hänt och lägga locket på. Som resesällskap påtvingas han sin svägerska Lovisa, vars livsstil stör fadern. I det levernet ingår fylleri, ilska och lesbiska tendenser.
I Luleå gästar Stille landshövdingen i det nybyggda residenset. Inte Anders Emanuel Ros, som han hette i verkligheten, utan Gunnar Cronstedt.
Därefter väntar tio mil ut i vildmarken. I Svartåsen ställs Stille inför misstänksamhet, mysterier från det förflutna och märkliga människotyper. En är den åldrade samekvinnan Biijá, eller Ester, nybliven änka efter Nila, samisk ledare och nåjd.
Medan han försöker bringa klarhet i turerna kring trippelmordet ägnar han sig åt att kartlägga det berg som rymmer den största järnmalmsfyndigheten i Sverige, plus annat oanat.
I kedjan av händelser tillkommer ett mord, plus ytterligare ett par dödsfall. ”Hämndens ängel” visar sig ta varierande gestalt. I mycket som sker finns inslag av något övernaturligt, liksom en aversion mot samer - som i det förgångna och som det ska fortsätta framåt nutid.
Historien förmedlas via fyra berättare: Magnus, Lovisa, Biijá och den döde Nila. Greppet är effektfullt och effektivt, för som enskilda figurer tillför de olika perspektiv på händelserna.
Bitvis är det fascinerande, med flöde och pregnans i formuleringarna, men till slut blir det för mycket mischmasch av fakta och fiktion, med effekter som hämtade ur TV-fantasy.
Det är en lättnad att ha hittat ut ur labyrinten.