I augusti drog hon ner stormande applåder ute på Gustav Adolfs torg under Stockholms kulturfestival. Från den lite sömniga provpubliken under det första genrepet kommer nu några spontana glädjerop efter att Christina Nilsson sjungit samma aria.
Vid sidan av den berömda triumfmarschen är ”O patria mia” ett av operans mest älskade stycken, där den ensamma Aida uttrycker sin lika vackra som sorgliga längtan efter barndomens skogar, efter en värld som hon aldrig kommer att återse.
– Det är en suuuperlyrisk aria, den har det här höga c:et på slutet som man ska ta dolcissimo, så mjukt, säger Christina Nilsson ett par timmar senare, när hon har landat i sin loge.
I våras tog hon sin masterexamen på Operahögskolan i Stockholm och nu sitter hon här. Genrep och premiär väntar härnäst, men först en ledig dag.
– Då ska jag tvätta, städa, dricka mycket vatten och vara tyst.
På Kungliga Operan hade hon tidigare gjort en roll i en ungdomsopera i den så kallade Rotundan. På den stora scenen hade hon bara, tillsammans med två andra, gjort ett 90 sekunder långt framträdande i ”Rosenkavaljeren”.
– Vi gick in och tiggde pengar av markisinnan och sedan gick vi ut igen. Jag sjöng i 20 takter, jag räknade dem.
Nu är det dags för en huvudroll som hon ”fullkomligt älskar” och i en uppsättning vars regissör, Michael Cavanagh, och scenograf Magdalena Åberg har jobbat hårt för att visa krigets mörker och fasa. Inga hästar på scenen. Däremot k-pistar och soldatkläder som andas fascism.
– Jag tycker verkligen om hur Michael gjort det och hur filmiskt det blir när man ser krigets baksida i baletten.
– Sedan gillar jag att uppsättningen är tidlös. ”Aida” ÄR en grandios opera, men här finns också mycket kammarspel, många duetter, och det tycker jag har fångats här.
I drygt ett år har hon vetat att hon skulle göra Aida, instuderingen tillsammans med hennes pianist började i oktober, därefter följde finjusteringar tillsammans med den amerikanske sångpedagogen Jonathan Morris i Schweiz.
Christina Nilsson, född 1990, provade operarösten redan som tolvåring, hos sin sånglärare på kommunala kulturskolan i Ystad. Hon tog sånglektioner, till en början 20 minuter i veckan, för en pedagog som hörde att hon hade röst för något mer och det innan hon själv knappt ens visste vad opera var.
– Då visste jag att jag hade ”en ful konstig röst” men jag tänkte att jag kan ju visa den för henne. Jag visste ju att jag kunde, men inte vad det var. Det var min operaröst, det var kul men lite ”weird”. Efter att jag hade fått prova det var inget annat lika roligt.
Operamusiken var inget hon hade med sig hemifrån.
– Det var ingen klassik musik när jag växte upp. Min morbor spelade i dansband, det är stort i Ystad. Perikles, säger Christina Nilsson och börjar sjunga:
– ”Var ska vi sova i natt, för man har fredag i blodet igen”.
Bakom henne i garderoben hänger nu Aidas korall-röda klänning. Njutningsfullt talar Christina Nilsson om Verdis musik och om lyckan över att få ha en italiensk dirigent, Pier Giorgio Morandi, som tyst sjunger med i varje ord samtidigt som han dirigerar.
– Sedan är jag så himla glad att jag får chansen, fast jag är ny. Det är väldigt kul, säger hon och uttrycker sin uppriktiga tacksamhet över hur hon har blivit emottagen av alla erfarna kollegor.
– Jag hade inte kunnat förvänta mig att jag skulle få känna mig så välkommen och insläppt, de är underbara människor.
Premiären av ”Aida” direktsänds i Sveriges Radio den 24 februari. Den 17 mars direktsänds föreställningen på 65 biografer runt om i landet, däribland i Ystad.
(TT)