Det har gått drygt ett år sedan Rita Sundberg somnade in i sitt hem i Luleå. Hennes dotter Emma Nedlund, 23, hade varit hennes självmordsvakt i över en vecka, men övertalades att gå ut i några timmar och vara med på en födelsedagsmiddag för en av sina bästa vänner. När hon kom tillbaka låg Rita död i badkaret.
– Vattnet var iskallt och hon var likblek och hade blivit likstel. Jag jobbar inom vården, så jag såg direkt att det inte fanns något att göra, säger Emma.
Rita dog tio dagar efter att hon fått ett tungt, personligt besked och hamnat i en livskris. Emma och hennes syster Nathalie Löfdahl, 28, har senare fått reda på att hon hade en historia av psykisk ohälsa, med bland annat två misslyckade självmordsförsök. När hon började må dåligt igen sökte hon kontakt med sjukvården, men hon kände sig dåligt bemött och fick inte den hjälp hon behövde.
– De tog inte mamma på allvar, säger Nathalie.
Efter Ritas död gjorde döttrarna en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. I oktober i år, nästan på dagen ett år efter att hon gick bort, kom beslutet som innebär att både Hertsöns hälsocentral och den psykiatriska kliniken vid Sunderby sjukhus får kritik för att inte ha bedömt risken för självmord i tillräckligt god tid. Den bedömningen gjordes först två dagar efter att hon tagit kontakt med vården – och drygt ett dygn innan hon tog livet av sig.
När Rita först ringde till hälsocentralen bad hon om att få någon att prata med. Hon fick en akut läkartid samma dag och bokades in hos kuratorn två dagar senare. Samma dag ringde hon även till psykiatrin, där sjuksköterskan som svarade bedömde henne som en primärvårdspatient och hänvisade henne till att fullfölja sina planerade besök på hälsocentralen.
– Hade hon fått komma hade hon förmodligen suttit här nu. Hon ville ju leva, det sade hon hela tiden, säger Nathalie.
Vid det akuta läkarbesöket fick Rita både ångestdämpande medicin och insomningstabletter utskrivna. Hon tog tabletterna när hon dog.
– Hon ville prata med någon och absolut inte ha tabletter, säger Emma.
Emma och Nathalie minns sin mamma som självständig, glad och fylld av energi. Nathalie har fem barn och beskriver Rita som den perfekta mormodern, som gärna tog hand om barnbarnen och till och med följde med på utlandsresor bara för att få tillbringa tid med dem.
Hon arbetade som städare på Norrlands miljövård. På fritiden gick hon gärna ut i skogen eller tränade.
– Hon trodde att man kunde bota cancer med träning, minns Emma.
Men Rita bar på minnen av en tuff uppväxt och en jobbig tid som tonåring. När hon var 16 år gammal försökte hon ta sitt liv för första gången. Ett tiotal år senare försökte hon igen, efter att ha gått igenom en jobbig separation. Förra hösten var det som att bägaren rann över.
– Hon har alltid varit hård och aldrig visat att hon mått dåligt. Nu var det som att hon bara grät och grät och grät, säger Nathalie.
På det sättet kom Ritas död inte som någon överraskning. Efter att hon gått bort fick de veta mer om hennes sjukdomshistoria och då föll alla bitar på plats.
– Nu har jag en förståelse för beslutet. Men där och då blev jag chockad. Jag hade ändå inte tänkt att det skulle ske, säger Emma.
Samtidigt som sorgen och saknaden dominerar säger Nathalie att Ritas beslut ibland har känts som ett svek.
– Jag kunde inte förstå varför hon lämnade mina barn.
Rita var en av nästan 1 200 personer som begick självmord i Sverige under förra året. Sedan hon dog har Emma och Nathalie ägnat mycket tid åt att fundera över psykisk ohälsa och det tabu som finns kring ämnet. Ända från början har de valt att vara öppna med vad som hänt. Den första tiden efter Ritas död upplevde de att människor blev obekväma och drog sig undan när de fick reda på hur deras mamma hade dött.
Nathalie tror att hennes mammas liv hade kunnat se annorlunda ut om hon hade kunnat dela med sig av sina erfarenheter. Hon pratade aldrig med sina döttrar om hur hon mådde.
– Hon kände nog att hon ville skona oss. Men hade man börjat prata om psykisk ohälsa i tidig ålder och påmint om att det inte är någon fara att söka hjälp hade nog saker kunnat förhindras.
Emma tycker att psykisk ohälsa förtjänar både mer resurser och större plats i samhällsdebatten.
– Det här är ett ypperligt tillfälle för psykiatrin att visa att de måste ha mer resurser. Vi vill inte att det här ska hända någon annan.