"Jag har varit på behandlingshem åtta gånger. Tagit mig upp gång på gång, men fallit igen. Mycket av det beror på boendefrågan" menar Emil Hvitman.
Det är tre veckor till hans födelsedag. Emil Hvitman har varit nykter i en och en halv månad och står, som många gånger tidigare i sitt 27-åriga liv, utan bostad.
När vi möts bor han på Strandgården utanför Luleå, en plats som drivs av en stiftelse och där mat, husrum och stöd finns för de med beroendesjukdomar, plus att de får 350 kronor var i veckan som fickpengar.
– Det är socialtjänsten som fixar ens pengar och plats här, och de kommer väldigt billigt undan tänker jag. De liksom sätter "problemet" på paus ett tag, har ett ställe till oss som inte har ett boende. Det blir billigare så, men det funkar ju inte i längden. Just nu är 95 procent av de Luleåbor som bor här hemlösa, precis som jag.
Han letar bostad, jobb och ett liv i samhället. Problemet, som han ser det, är att varje gång han kommit ut från behandlingshem har han stått utan hem – utan trygghet, utan förankring.
– Då är det lätt man återvänder till de människor man känner, med andra ord de som missbrukar.
För Emil Hvitmans del har det bara under få perioder i livet funnits ett stabilt hem att leva i. Han föddes den 12 juli år 1995, i Morjärv. Föräldrarna hade, som han säger "sina problem", och umgicks delvis i kretsar där alkohol och droger förekom.
– De var lite oroligt, men mina första levnadsår var nog ganska normala ändå tror jag.
Ett par år senare skiljer sig föräldrarna. Emil är då sju år och blir boende hos pappan, men fortsätter ha kontakt med mamman.
– Jag och pappa flyttade till Bensbyn utanför Luleå. Det fanns en del problematik med mina föräldrar men jag märkte på farsan att han verkligen ville samarbeta med socialtjänsten allt som det bara gick. Han ville inte jag skulle bli omhändertagen, han gjorde vad han kunde känner jag.
Emil Hvitman, 27, är nykter sedan en och en halv månad. "Nu får det vara slut på den här skiten. Jag hade kunnat vara död flera gånger om, men jag vill ju leva".
Men det gick sådär. Pappan kom in i en period av drickande och 2003 hamnar han och Emil på en familjebehandling söderut, det första behandlingshem Emil kommer i kontakt med. Efter det blir det inte Luleå kommun igen, det blir Piteå.
– Och helt nya socialhandläggare för oss, som varken kände mig eller pappa. De väljer då att sätta ett LBU på mig, lagen om omhändertagande av unga, och där någonstans börjar en lång resa av missförhållanden för mig.
Socialtjänsten ville alltså inte han skulle bo hos sin far, så han flyttas mellan olika familjehem, börjar gå i specialklass och mår inget vidare.
– 2005 kom nästa meddelande. Då ville soc flytta mig till Katrineholm. Jag fattade ingenting, och pappa var helt uppriven. Det blev flytt ändå, till ett hem där jag inte fick ha någon som helst kontakt med mamma och pappa. Jag hade bara en madrass på golvet att bo på och när jag blev ledsen eller arg ringde familjehemsmamman till en snubbe som kom och höll i mig. Hårt. Där någonstans tog jag min första fylla, jag var runt elva år.
Vad minns du av den?
– Jag kände väl att det var något i det där som lockade, men det smakade ju skit.
Hit, till Strandgården utanför Luleå, kom Emil redan som barn. Då på grund av hans pappas missbruk. Nu står han där själv, i kampen mot droger.
Bollen var dock i rullning och Emil tror att, om han inte hade fått byta familjehem igen och flytta från Katrineholm upp till ett hem i Boden, hade livet barkat riktigt fel riktigt tidigt.
– Familjehemmet i Boden gjorde verkligen alltför mig, de stöttade allt de kunde så att jag skulle lyckas. Jag klarade av gymnasiet, tog körkort, kom på fötter. De var fantastiska.
Men, den 31 augusti år 2012 vänder allt igen. Då går Emils pappa Kjell bort, mitt framför ögonen på honom.
– Han får en hjärtattack. Jag gav hjärtmassage men hans liv gick inte att rädda, han dog i min famn. Efter det gick det utför för mig. Det var dessutom i samma veva som spice spred sig snabbt, och jag for helt fel.
Körkortet blir han av med en månad innan studenten, på grund av fortkörning. Livet rasar och han faller in i ett djupt missbruk. Han är myndig nu, förväntas ta sig fram själv, men färden blir och är än i dag drygt nio år senare, kraftigt vinglig.
– Jag har varit på behandlingshem åtta gånger. Tagit mig upp gång på gång, men fallit igen. Mycket av det beror på boendefrågan. När jag varit på behandlingshem har jag hört hur andra kommuner här uppe, som Piteå och Boden, lyckas hitta boende till de som ska ut från behandlingshemmen och komma till sina hemkommuner igen. Det gäller inte Luleå. I Luleå är det skitsvårt få ett boende.
Som livet sett ut senaste åren har han i snitt varit hemlös sex till åtta månader per år. Han har kunnat bo till och från hos sin mamma, men livet har varit så struligt att Emil inte kunnat landa där heller.
2017 hamnar han på ett LVM, ett boende där man tvångsomhändertar människor enligt lagen om vård av missbrukare. Missbruket var tyvärr utspritt även där, dessutom tyngre saker än Emil tidigare testat.
– Innan dess missbrukade jag mest alkohol, benzodiaciper och lite cannabis. Men där på anstalten kom jag även i kontakt med morfin och opiater. Det flödar hur mycket droger som helst på anstalterna. Så då eskalerar ens beroende väldigt lätt än mer.
Det är nu tredje sommaren utan bostad för Emil Hvitman. Vad finns för alternativ för honom i dagsläget?
Funkis heter ett ställe som ligger intill Hälsans hus i Luleå. Där ska man vara helt drogfri för att bo en tid. Alternativet är Fyren, härberget i gamla Sundsgården på Östermalm som kan ge tillfälligt boende. Där finns totalt fem platser att tillgå, härbärget öppnar 21:15 och sedan ska man vara ute igen 06:45.
– När man kliver ut där, kvart i sju på morgonen, är man inte så motiverad att hålla sig nykter kan jag säga. Man vill bedöva sig, bara försöka överleva dagen.
För att få en så kallad övergångsbostad via socialtjänsten, alltså en lägenhet som blir ditt hem, ska du kissa rent dagligen. Det vill säga vara helt drogfri och kunna ta över ditt kontrakt efter två år.
– Jag efterlyser det många andra kommuner har, ett boende med lägre tröskel än övergångsbostäderna har, så att du hamnar på fötter om än du inte är helt ren än. Hur ska du ta dig upp om du är utan hem? Det är skitsvårt.
Anna Saxin, verksamhetschef socialförvaltningen i Luleå.
Vi ringer Anna Saxin, verksamhetschef inom socialtjänsten.
– Boendefrågan är jätteviktig och vi har i vår sett att vi behöver fler boendeplatser. Så nu blir det nio platser till på Fyren, alltså vårt tillfälliga boende i stan. Vi behöver även mer personal där. Förutom Fyren har vi ju även fem akuta boendeplatser.
Härbärget ja. Det verkar ha blivit färre platser där senaste åren?
– Vi följde upp verksamheten där för två år sedan. Då var verksamheten bara igång sex månader per år, och vi såg att det i snitt behövs fem platser per natt där. Så vi har verksamheten igång, året runt nu för tiden, men med färre platser än förr.
Socialtjänsten ser alltså ser att behovet av boenden ökar, kan det även innehålla det Emil efterlyser, så kallade lågtröskelboenden?
– Vi har tittat på andra metoder kring hemlöshet och bland annat har vissa kommuner något som kallas "Bostad först". Bostad först är en evidensbaserad metod där personer har mycket anpassat stöd av ett team som arbetar för att den enskilde ska kunna bo kvar i sitt boende. Det måste finnas en struktur hur man hanterar den boendeformen så det är något som vi tittar på just nu och vi behöver samverka med andra parter internt och externt med bostadsföretag.
Strandgården då, vad har ni för deal där? Använder ni det som någon slags "mitt-emellan"-åtgärd?
– Strandgården är en sorts socialt boende där man får mer personligt stöd, vägledning och mat på bordet. Det finns inte samma sorts stöd och personal på Fyren som där, bland annat måste de på Fyren hantera sitt eget hushåll. Personer har olika behov.
Är det billigare med en plats på Strandgården än till exempel på Fyren?
– Jag vill inte jämföra olika verksamheter. Vi tänker inte ekonomiskt på det viset.
Men hur många platser betalar ni i snitt på Strandgården?
– Mellan sju och tio platser i snitt.
När Emil Hvitman nås av Saxins svar reagerar han så här:
– Fler platser på Fyren är väl en god tanke, absolut. Men det som allt handlar om är ju vilka krav man har på de boende. Är kravet fortfarande helt rena urinprover så hjälper inte fler platser. Att anställa mer folk är en bra tanke, men framför allt måste tröskeln sänkas. För, man får inte glömma bort att det är en sjukdom vi pratar om. Politikerna tror verkligen att tak över huvudet löser alla problem och hips vips är man nykter. Men då man gjort tre månaders behandling i slutenvård är inte det lämpligaste att placeras med åtta andra narkomaner i hemkommunen.
Anna-Sol Renberg jobbar bland annat som volontär på EFS-kyrkans så kallade Gemenskapsmåltider. "Vår upplevelse är att de är många, och att de har mycket svårt att få boende".
En som träffar många av de hemlösa i Luleå är Anna-Sol Renberg, som bland annat jobbar som volontär på EFS-kyrkans så kallade Gemeskapsmåltiden på tisdagar där maten är gratis och behövande även får möjlighet duscha och få rena kläder.
– På Gemenskapsmåltiden möter vi varje vecka hemlösa personer. Till skillnad från tidigare är de nästan uteslutande svenskar som kommer nu. Vår upplevelse är att de är många, och att de har mycket svårt att få boende både på kort sikt men även att få ett eget kontrakt. Det gäller både missbrukare, personer med psykisk ohälsa och personer som förlorar sitt boende av andra skäl, vanligen ekonomiska. Vi möter personer som inte har någonstans att bo, en del sover i tält, i källare, hos vänner eller familj eller vandrar på natten och sover på dagen, berättar Renberg.
Emil Hvitman, 27
Sommaren är i full gång när vi lämnar Strandgården och Emils tillfälliga boende. Huruvida det blir en ljus sommar eller inte för Hvitmans del återstår att se.
– Men jag känner så jäkla starkt, att nu får det vara slut på den här skiten. Jag hade kunnat vara död flera gånger om, men jag vill ju leva. Det är det jag vill.