Fast besluten om att avsluta sitt liv gjorde Elsa Hassler vad som krävdes för att gå in i mörkret. Hon satt i familjens källare och hade bestämt sig för att dö, försvinna från all smärta och ångest.
– Mamma hade precis talat om för mig att jag skulle bli tvångsinlagd. Det var nödvändigt för att jag skulle överleva, men jag ville hellre dö än att bli tvångsmatad och kontrollerad dygnet runt.
Elsas mamma följde efter dottern till källaren och fann henne i tid.
– Hon sprang fram till mig, avbröt min handling och vi grät och klamrade oss vid varandra. Mina föräldrar har fällt många tårar för min skull, men jag har aldrig sett mamma storgråta på det sättet förr. Det var vändningen efter många år som ätstörd.
Elsa Hassler är 25 år och tar läkarexamen i sommar. Det hade hon svårt att föreställa sig när hon var som sjukast. Sjukdomen smög sig på redan i 12-årsåldern, men till en början förstod ingen att Elsa drabbats av anorexi.
– Jag slutade spela fotboll och bestämde mig för att springa och äta hälsosamt. Jag sög i mig allt jag läste om nyttig kost och stegvis begränsade jag ätandet samtidigt som jag tränade allt mer. I efterhand har jag läst i mina dagböcker hur jag registrerade allt jag stoppade i munnen. Det kunde stå ”nu har du ätit fem sötsaker den här veckan, skärpning!”
Elsa berättar att det var under höstlovet i sjuan som hennes föräldrar upptäckte att allt inte stod rätt till. Familjen tillbringade en weekend i Berlin och noterade dotterns begränsade ätande.
– När mamma och pappa tog upp saken med mig när vi kom hem insåg jag själv att jag var sjuk. Jag har haft sjukdomsinsikt hela tiden sedan dess.
Elsas önskan har varit att bli frisk, men anorexin hade henne i ett så starkt grepp i många år att det inte gick. Livet bestod av konstanta bråk och ångest. BUP kopplades in, Elsa gick i samtal och vägdes regelbundet. Hela familjen fick åka på familjeterapi regelbundet till en ätstörningsenhet i Stockholm, men sjukdomen blev bara värre.
Elsa tog varje tillfälle i akt att träna, om hon satt stilla mer än en halvtimme kröp det i kroppen.
– Jag blev expert på att smygträna. När familjen såg tv sprang jag upp och nedför källartrappan och jag smög ner i källaren och hoppade på stället för att lindra min ångest. Det var som att sjukdomen tog över min kropp.
Hela Elsas liv upptogs av sjukdomen och hon hade knappt några sociala kontakter under högstadiet, när alla andra levde ett roligt ungdomsliv.
– Mamma blev heltidssjukskriven för att hålla koll på mig och jag fick bara gå halvdagar i skolan för att inte kunna smussla med mitt ätande. Jag hade konstant ångest när jag inte fick träna som jag ville eller när mina föräldrar bad mig äta. Ofta satt jag instängd i en liten garderob, där jag grät och hyperventilerade av smärtsam ångest.
Elsa säger att den första fråga hennes fem år yngre lillebror ställde när han kom hem från skolan var ”Hur mår Elsa idag?”
– Sjukdomen har orsakat otroligt mycket sorg och smärta i hela familjens liv och det gjorde så ont i mig när jag såg mina familjemedlemmar i tårar för min skull. Jag ville bli frisk, men jag klarade inte av det.
Elsas viktkurva pekade nedåt, längdtillväxten hade stannat av och hon fick aldrig mens som hennes kompisar. Det var då hennes föräldrar bestämde att Elsa skulle bli tvångsinslagd och det var då Elsa bestämde sig för att göra slut på sitt liv.
– När mamma avbrutit mitt självmordsförsök gick jag med på att bli inlagd. Mamma och pappa ville att jag skulle vårdas i Umeå eftersom både pappa och min faster är läkare i Sunderbyn.
Elsa vårdades tre veckor på BUP-avdelningen i Umeå och hennes mamma fanns vid Elsas sida hela tiden.
– Mamma är otroligt stark och jag är så tacksam för att hon alltid fanns hos mig, även om jag hatade kontrollen när jag var som sjukast.
Under sjukhusvistelsen fick Elsa lov att äta det personalen hade bestämt, annars skulle hon sondmatas. Elsa bestämde sig för att göra allt som krävdes för att snart få åka hem.
– Men det var tufft, jag bad mamma att ta ansvar för att jag stoppade i mig allt det som i mina ögon var otillåtet - och jag grät efteråt. Ångesten var ständigt närvarande.
Till slut hade svältläget i kroppen brutits. Elsa fick åka hem och fortsätta den långa vägen mot tillfrisknandet med psykologsamtal och invägningar i Sunderbyn.
Elsa säger att hon ser hela högstadiet som en tid då sjukdomen styrde hennes liv och gymnasiet som en återhämtning. Inte förrän efter studenten kände sig Elsa redo för livet.
– Jag bestämde mig för att åka till Australien för att ta igen mina förlorade ungdomsår. Jag skulle bara ha roligt och pluggade träning och hälsa på universitetet. Jag fick nya vänner och ingen visste att jag haft en svår ätstörning.
Efter året i Australien ville Elsa lära sig mer om kroppen och bestämde sig för att bli läkare. I sommar tar hon examen och ska jobba på barnavdelningen i Sunderbyn. Drömmen är att öppna en kvinnoklinik och hjälpa tjejer och kvinnor med allt ifrån ätstörningar till graviditet och klimakteriebesvär.
– Det väckte starka känslor när jag besökte en ätstörningsenhet som läkarstudent. Det är 13 år sedan jag själv vårdades där. Nu vill jag hjälpa andra med psykisk ohälsa. Ångest och kontrollbehovet kring mat och träning kan ta över hela ens liv. Jag vet att den går att bli av med, det går att bli frisk!