Elegant electropop

KONSERT
CARTWALL
BD Pop-scenen, torsdag, kl. 22.20

Jag gillar att se snäll, förinspelad electropop live. Enbart sång och laptop på scenen ger möjlighet till ett kristallklart ljud, som snarare känns som en mjuk smekning mot kinden där man förnimmer varenda por, än den massiva vägg av ourskiljbara instrument som tyvärr är vanlig på festivalspelningar. Uppfriskande för publiken, och en välbehövlig paus från larmande gitarrer. Såvida inte bandet suger, förstås.
Men det gör inte Cartwall. Långt därifrån.
Den electro som Olle Boström knappar ut från sin laptop är harmlös. På ett bra sätt. Det är modigt att inte falla för de tuggande, överdistade sågtandssyntharna som fransmännen överpopulariserat de senaste åren. Cartwall har istället satsat på elegant och ambitiös electropop i stil med Daft Punk och Booka Shade. Kanske den smartaste kombinationen av dem alla.

Karin Drejier-liknande sångerskan Matilda Kihlberg har dock problem med att anpassa sin röst till det lätta, åttiotalsinspirerade beatet. Hon tar i för mycket i refrängerna, med resultat att kontrasten till musiken blir för stor. Och under de volymsvaga partierna darrar rösten osäkert. Men det verkar bara vara för att hon inte sjungit upp nog grundligt. Det låter bättre och bättre ju längre konserten lider.
Som under låten "Frankie". Den smarta Sinatra-referensen (som gränsar till textstöld) låter som Frankie Boy himself - om han varit en virtuos på Moog-synth.
Kihlbergs röst, som ju har en riktigt snygg karaktär på Cartwalls inspelningar, kom äntligen till sin fulla rätt.