Eigil Deikmahns sätter på sig glasögonen, tar fram sitt förstoringsglas och böjer sig ner över telefonen.
– Jag håller på att lära mig min mobiltelefon, säger han och tittar upp.
Han sitter tillsammans med vännen Inger Hedgren på Luleå stadsbibliotek dit äldre, men även andra, kan komma för att få hjälp att lära sig om den digitala världen så de kan klara vardagen lättare.
Ovanför bordet hänger en skylt med texten "Digidel Center - här finns digital kunskap för alla". Det är fysiska platser, ofta i bibliotek, dit människor kan komma för att stärka sin digitala kompetens och få hjälp med digitala tjänster och teknik.
– Det är en hjälp till självhjälp. Vi vill att de ska lära sig det för att de senare ska kunna klara det själv. Så vi gör det inte åt dem, säger Ingela Karlsson Broström som är Digidelmedarbetare.
För Eigil Deikmahns går det både bra och dåligt med telefonen. Trots dålig syn så har han klarat av att ta bort meddelanden han fått.
– Det är svårt när jag knappt ser vad det står, men nu har jag lärt mig det. Nu försöker jag spara ner en kontakt men det går inte så bra, säger han.
– Det är en stor brist idag med tekniken att den inte är användarvänlig. Man behöver inte vara äldre för att tycka det, säger Lena Fors, SPF seniorerna Åkerbäret.
Hon och Barbro Lundgren, som är studieombud i samma pensionärsförening, har lagt ner mycket tid i olika projekt för att bryta äldres ensamhet och att få dem inkluderade i samhället. Något som ofta kräver mobiltelefoner och datorer.
– Det är en enorm teknikutveckling. Vi skickade ut en förfrågan om en introduktionskurs för Iphone och androidtelefoner och då fick vi direkt över 60 anmälningar. Över 60 procent var över 67 år. Bland dem så fanns det folk som tidigare jobbat med datorer så de vet vad det handlar om, men de säger att teknikutvecklingen går så fort att de inte hänger med, säger Barbro Lundgren.
Vid bordet kämpar Eigel Deikmahns på med sin mobiltelefon. Han trycker allt hårdare på knapparna, som om det skulle hjälpa. Lyckas han lära sig så skulle hans vardag bli mycket lättare.
– Det är så liten text att den är svår att läsa.
För Eigil Deikmahns är teknik inte något främmande och svårt efter många på som anställd på LKAB. Född i Danmark 1923 flydde han som ung till Sverige efter att de tyska ockupanterna skickat hans svåger till ett koncentrationsläger och hans äldre bror försvunnit spårlöst.
– Efter att ha kommit i konflikt med tyskarna sa jag till mamma och pappa att jag sticker. Jag törs inte stanna för jag kan åka fast.
Efter några år på sjön kom han via Narvik till Kiruna och LKAB. Nu bor han efter fruns bortgång 2014 kvar i villan i Bensbyn.
– Jag bor ensam och klarar mig själv. Jag tvättar och så lagar jag mitt eget kaffe och fralla på morgonen. Tre dagar i veckan får jag färdiglagad mat som jag bara behöver värma i mikron.
Han slår ihop telefonen. Att spara en kontakts telefonnummer gick inte. Ingen kom på hur man gör.
– Du borde prova en Ipad. Den har större skärm så du kan se, säger Inger Hedgren.
Han tar upp telefonen och ringer färdtjänsten medan han villigt poserar framför kameran. När det är klart stannar han upp och ler.
– Tack för att du kom. Det var roligt att prata med en så ung kille, säger han innan har tar kryckan under armen och går in för att vänta.