Boken är något så ovanligt och välkommet som en reseguide om Ryssland av en svensk författare.
De senaste som berört ämnet är Jolo i Leningrad – ”S:t Petersburg” (1960) och John Crispinson i ”Den glömda historien - om svenska öden och äventyr i öster under tusen år” (2011).
S:t Petersburg är Sveriges närmaste mångmiljonstad, med många band knutet till Sverige–Finlands historia. Den uppfördes på tsar Peter den Stores order i otillgänliga träskmarker mellan sjön Ladoga och floden Nevas inlopp i Finska viken och har fortsatt att överleva trots dåliga odds. Den har lämnat otaliga bidrag till alla konstformer. l S:t Petersburg dansade den unga Natasja Rostova en av världslitteraturens mest kända valser i Leo Tolstojs ”Krig och fred”, romanen som nyligen återöversatts till svenska och fortsätter att leva inom film och tv.
Peo Rask serverar S:t Petersburg i personliga munsbitar utanför den vanliga ”turistmenyn”. Månne han känt sig tvångsmatad av de proffsiga men smått obarmhärtiga ryska guiderna i de oändliga pelarsalarna, i alla fall är det stadens mindre kända ansikten han visar. Det blir cirka 160 sidor i korta kapitel och stora färgbilder inom tåliga pärmar. Första kapitlet ger den historiska bakgrunden, välstrukturetat och helt oumbärligt. En översiktlig karta och datumruta hade ändå varit bra att ha.
Här ett litet axplock:
Bäst tar man sig an S:t Petersburg till fots och med tunnelbana där man hittar på engelska. T-banenätet, ett av de djupast liggande i världen, är väl underhållet och imponerar som ett gigantiskt konstgalleri.
Överblick över staden får den orädde genom takhoppning, halvofficiella firmor arrangerar turerna. Äldre tiders kommunikationer får sin belysning i var sitt intressant kapitel. Det ryska tågnätet är väldigt och sammanbinder landet med det mesta av Eurasien.
Lite väl många exempel ges på den brutala byggnadsstilen, som tillsammans med rymdvurmen förfulat landet. Som motvikt finns gamla, övergivna miljöer där författaren gärna vilar sinnet.
Alfred Nobel och jugendarkitekten Fredrik Lidvall är stadens mest kända svenskar. Så det talades svenska och finlandssvenska där, skriver författaren. Och franska när man skulle vara fin, vill jag tillägga. Och givetvis finska i en stad som styrde det finska storfurstendömet ända till 1917.
Stadens kulturpersoner får en rejäl presentation: nationalskalden Alexander Pusjkin som tillägnats ett museum, Fjodor Dostojevski som vilar på den märkliga konstnärskyrkogården ”Konstens mästare”, av Stalintidens offer bland annat Anna Achmatova som fått sig en staty. Mycket intressant är konstnärskolonin Kolomna, som inhyst flest författare i hela stan. Nu finns där den världsberömda Marinskijteatern för balett och opera.
Men varför inte nämna Dmitri Sjostakovits – stadens stora tonsättare? Hans sjunde symfoni, tillägnad det belägrade Leningrad uruppfördes ju under själva belägringen (1941–1944) som skördade miljoner människoliv! Fast – vad har inte gjort det i landets blodiga historia.
Som ytterligare reselektyr ber jag att få rekommendera ”De är inte kloka de där ryssarna” av Anna-Lena Laurén och som en miljövänlig resrutt för norrbottningar: buss/bil till Pajala – bil till finska Kolari (2,5 mil) – natttåg till Helsingfors – tåg Allegro till S:t Petersburg.
Trevlig resa!