Det var vid en hälsoundersökning på sjukhuset 1995 som en läkare konstaterade att Maria Ahlms blodtryck var lite väl högt. Hon skickades till hälsocentralen för att kolla upp trycket ytterligare och under nio år medicinerade hon för sitt höga blodtryck. Det dröjde dock till 2004 innan orsaken stod klar.
– Det upptäcktes att mina njurvärden var alldeles för höga och 2004 fick jag diagnosen polycystisk njursjukdom, berättar Maria Ahlm.
Sjukdomen innebär att det bildas vätskefyllda blåsor i njurarna och cystorna tränger successivt undan den fungerande njurvävnaden vilket bidrar till att njurfunktionen långsamt försämras.
– Sjukdomen är lite lömsk. Den är ärftlig, men kan också uppstå som mutation. Jag är den första i släkten som vi vet har drabbats, och vet inte heller varför jag fått det eller när det började. Det kan ta lång tid för cystorna att utvecklas tills att man får besvär av dem. Mina njurvärden blev bara sämre och sämre. Dagen efter min 70-årsdag 2012 började jag med dialys.
Nu förändrades vardagen. Maria valde påsdialys vilket innebar att hon kunde sköta allt hemifrån och under närmare tre år kopplade hon upp sig nattetid mot dialysapparaten så att reningen av blodet sköttes under tiden som hon sov. Men lite bökigt var det trots allt.
– Maskinen larmade då och då, så att jag fick lite störd sömn ibland. Och så fick man vara förberedd på att de när som helst kunde ringa från Sahlgrenska sjukhuset om att det fanns en njure för mig.
I samband med att Maria tvingades börja med dialys började hon även utredas för en framtida transplantation.
– Det gäller att man är pigg och frisk för övrigt så att man klara av en operation. Man måste också vara mentalt pigg eftersom medicineringen är livsviktig. Jag åkte till Göteborg, utreddes noggrant och träffade läkare som ville försäkra sig om att jag verkligen skulle klara av en operation. I väntan på den nya njuren fortsatte jag med dialys hemma, berättar hon.
Samtalet som hon så länge väntat på kom den 22 december 2014, klockan ett på natten.
– Nu Maria har vi en njure år dig, sade rösten i telefon. Det första jag gjorde var att ringa vår dotter Johanna som skulle följa med mig. Sedan gick allt väldigt fort. Klockan fem på morgonen kom en taxi och hämtade oss till flygplatsen och klockan sex satt vi på planet till Göteborg.
Klockan tio på förmiddagen var hon på Sahlgrenska där nya undersökningar tog vid och klockan tre på eftermiddagen rullades Maria in på operation.
– Det var verkligen raska tag, operationen var klar vid 22-tiden och vid midnatt var jag tillbaka på salen. Då hade det inte gått fullt ett dygn sedan jag fick samtalet. Det var en enorm känsla när jag vaknade efter upp igen, jag minns att jag hade ont men det var fantastiskt att upptäcka att njuren fungerade så bra.
Julen 2014 fick Maria och dottern Johanna fira tillsammans på Sahlgrenska sjukhuset. Men redan en vecka efter operationen var hon hemma i villan i Rutvik igen.
Hon vet inget om vem den person var som valde att donera sina organ, men Maria föreställer sig en man i 45-50 årsåldern.
– Jag är så tacksam för att han valde att donera, och jag brukar lägga en hand över njuren varje kväll i tacksamhet, men annars tänker jag aldrig på att den suttit i en annan människa.
Maria Ahlm är engagerad i njurförbundet, och tycker att det är viktigt att vara med och engagera sig. Dels för att själv få information men även för att informera andra och uppmana människor att skriva på donationskortet.
– Själv hade jag tagit ställning för donation redan 1996 men då visste jag ju inte jag själv skulle behöva en ny njure. Men det kändes bra att jag själv redan tagit ställning för organdonation.