En anonym läkare slog larm om smittspridning till patienter och mellan personal i fikarum på Sunderby sjukhus.
"Det är mycket allvarligt och i princip fall för Lex Maria-anmälning", skrev läkaren i ett mejl.
Sjuksköterskan vill vara anonym. Men här är hennes inlägg i debatten och svar till läkaren, ord som brinner av frustration, maktlöshet och uppdämd ilska:
"JA. Såklart att patienter far illa.
JA. Vi gör allt i vår makt. Men vilken makt har vi?
Vill ni veta hur många godkända munskydd vi har och har haft att tillgå under detta året? Ofta har lådan varit TOM. Visir skyddar inte dig när du behöver vara nära patienten för att följa till toalett, duscha, tvätta, trösta, mata, patienten hostar och behöver inhalera så det ångar i hela rummet men du behöver vara där. De godkända munskydden skulle inte räcka, så vi får bara använda dessa vid bekräftad smitta.
Inte slösa. Nej nej.
Att just en läkare skrivit gör mig mest provocerad.
Läkaren kan välja att hålla avstånd. Behöver inte ens röra i patienten, för jag som sköterska har redan lagt om såret och berättat hur det såg ut. Jag har redan tröstat och pratat med anhöriga. Jag har tagit alla kontroller och prover och berättat värdena och symtomen för läkaren som från sin dator och via telefon kan meddela mig ordinationer.
När en ny patient ska läggas in får jag höra "ingen misstanke om covid, men provsvaret har inte kommit". Hur många gånger har jag sedan inte blivit hostad på. Hur många gånger har jag själv beslutat att flytta patienter till enkelsalar tills vi fått provsvar.
En cancerpatient dog sedan han smittats inne på Sunderby sjukhus. Det har vi berättat tidigare.
Närstående berättar om en konstig envis hosta. Men läkaren har beslutat att nytt test inte behöver tas för det fanns ett provsvar taget nyligt. Hur många gånger har jag undrat hur säkra proverna faktiskt är? Hur många gånger har jag känt mig maktlös, inte bara mot ett virus men mot min arbetsgivare?
Jag vet att alla mina kollegor är extremt försiktiga på sin fritid. Den största risken att bli smittade har vi via jobbet och det finns INGEN som skulle utsätta en patient för risken att bli smittad när vi själva ser hur illa det går. Vi vill heller inte utsätta våra nära och familj för smitta eller bli sjuka själva.
I fikarummen alltså.
"Har du provat att dricka med visir" frågar sig sjuksköterskan.
Det finns många situationer där personal kan smitta varandra, och just meningen om att det skulle handla om smitta i fikarummen gör mig arg. För det första har vi haft så hårt tryck så fikarast har man sällan hunnit ha. Många patienter in och ut. Vi håller avstånd så gott det går i trånga personalutrymmen. Visir använder vi, men har du prövat att dricka med visir? Eller med munskydd?
Vi har hållit avstånd och schemalagt raster. Det har vi alltid gjort eftersom patienterna kan behöva oss när som helst, en läkare kan lämna avdelningen för sin lunch eller andra ärenden men vi stannar. Däremot måste vi ofta vara 2 personal inne hos patienten samtidigt för att vårda i sängen, vända, byta blöja, lägga om sår eller linda ben och bädda sängar.
Då står man nära varandra, och nära patienten. Kanske det också kommer någon som ska städa, servera mat eller laga något som gått sönder. Många är sjuka, men att uttrycka sig som att det är personalen som agerat oansvarigt är fel.
Jag önskar så att ingen av mina kollegor blir allvarligt sjuk. Jag hoppas kunna JOBBA tillsammans med dom igen. Fikarast får vi ta när pandemin är över.
Ingen ska uttala sig om att det handlar om att vi inte följer hygienrutiner".
Mvh
Sjuksköterska