Familjen hittade hem mitt ute i skogen

Rickard Johansson stoppar in lite ved i den stora täljstenskaminen samtidigt som tvillingpojkarna Kion och Leon kikar fram i dörren efter sin förmiddagsvila. Snart sprider elden ett trivsamt sken i det stora vardagsrummet. 
Mellan träden kan man blicka ut över Kvarnträsket som ligger alldeles intill. 
Det är här utanför byn Jämtön i Norrbotten som Rickard Johansson och Anna-Mi Svedjekrans har skapat sig ett hem för sig och sina två pojkar. 
– I dag gör det inte så mycket när det blir kallt. Det här huset är varmt och skönt, säger Anna-Mi Svedjekrans och ler. 
När de köpte tomten och flyttade dit fanns bara en mindre sommarstuga. Isoleringen i den var inte den bästa och där bodde de under tre år. 
– Vi fick lägga fyra lager med trasmattor på golvet och liggunderlag runt stugan för att slippa blåsten mellan golvbrädorna. Tack vare att vi hade fullt med element och en gudomligt överdimensionerad luftvärmepump så klarade vi även vintrarna här, berättar Rickard Johansson med skratt i rösten. 
Något rinnande vatten fanns där inte heller vilket medförde att de fick klara sig utan både tvättmaskin, dusch och vanlig toalett. I stället hade den en förbränningstoalett som inte fungerade helt tillfredställande. De tvekade ändå aldrig att inleda det stora arbetet med att bygga sitt hem. Gläntan vid den lilla sjön beskriver de som sin plats på jorden.
– Vi hade ju letat aktivt i flera år efter en vacker avskild plats men hade inte riktigt hittat det vi sökte. När vi äntligen kom hit kändes det bara helt rätt. Det var en skön känsla, säger han. 
Snälla bybor i Jämtön ställde också upp helhjärtat för det unga paret. Bland annat fick de åka hem till en kompis till Rickard för att duscha och tvätta kläder. 
– Han sa att vi också kunde få bo där om det krisade eftersom han inte var i huset så ofta men vi valde ändå att bo i stugan. Det är många som har hjälpt oss på tusen olika sätt. Utan de här människorna som har ställt upp vette tusan om vi hade orkat, säger han. 
– Jag har ju inte någon direkt koppling till bygden. Ingen av oss kommer ju från den här platsen. Ändå har de ställt upp på ett sätt som gör en alldeles varm inombords, inflikar Anna-Mi Svedjekrans.
Arbetet med att bygga det nya huset inleddes i början av sommaren 2019. Bra exakt ett år senare var deras hem klart för slutbesiktning. Med hjälp från hantverkskunniga släktingar och vänner har de byggt allt för egen hand. De har dragit in vatten, avlopp, el, väg, gårdsplan och gjort husgrunden. Ja, och sedan själva huset på toppen av allt detta. 
– Man har fått hjälp och sedan läst, lyssnat och lärt sig. Jag hade knappt dragit in en skruv när vi började. Sedan har vi ju fått så fantastiskt fin hjälp. Vilka fina människor som finns, säger han. 
Och arbetet är inte slut. 
– Vi har mycket kvar att göra här på gården men vi är ändå en bra bit på väg. En maskinhall vore inte helt fel. Det drömmer jag om nu, säger han. 
Nu får Rickard ändå lära sig att saka ner lite på farten. Förra hösten var han med om en arbetsplatsolycka där hans hjullastare fattade eld och där han fick hoppa ner från traktorn. I fallet skadade han ryggen.
– Nu är det konstaterat att jag fick ett diskbråck i ländryggen i samband med att jag landade på marken efter hoppet, berättar han med ett skevt leende. 
Tillvaron har också varit en mycket tuff kamp för de andra i familjen. Graviditeten med de två enäggstvillingarna blev en pärs utöver det vanliga för Anna-Mi. 
– Mellan vecka fem och vecka sexton kräktes jag varje dag. Och det var riktiga björnspyor där jag bara fick skynda mig ut. En gång när jag kräktes skrämde jag i väg en hel renflock som befann sig alldeles intill huset, säger hon och garvar. 
Men det skulle bli tuffare än så. Under den första halvan av graviditeten hängde de två tvillingarnas liv på en skör tråd. Det blev under sexton veckor i snitt fyra resor per vecka in till sjukhuset i Sunderbyn som ligger drygt fem mil bort. 
– Det fanns risk för tvillingtranfusionssyndrom eftersom den ene av tvillingarna tog mer näring ur moderkakan. Vi visste ju inte om pojkarna skulle överleva men så hände något. Som jag förstod det bildades nya blodkärl utanpå moderkakan, berättar Rickard. 
– Gud. Det har varit så många turer, säger hon. 
Sex veckor innan planerad nedkomst drabbades hon av havandeskapsförgiftning och då sattes födseln i gång. 
– Jag kunde föda som vanligt och ut kom de här två, säger Anna-Mi och ser på sönerna. 
Även hon gick en mycket tuff match under slutet av graviditeten. En morgon vaknade hon och kunde nästan inte andas. 
– Jag hade ju haft väldigt tungt att andas innan eftersom man blir så stor med tvillingar och att magen trycker. Men nu var det nästan som att jag gurglade när jag andades. Sedan väste det, berättar hon. 
Hon hade nu fått vatten i lungorna och de fick ringa ambulans för transport till sjukhuset. 
– Jag fick hjälp. Man får ju nästan panik när man inte klarar av att andas. Det var otäckt, säger hon. 
Rickard ger sin sambo en varm och kärleksfull blick. 
– Det har varit så mycket så man minns knappt allt. Men vi har ju fått fin hjälp av så många. Både inom vården och av människor i vår närhet, säger han. 
Femton minuter senare står familjen ute på gårdsplanen. Anna-Mi har en vacker samiskt inspirerad sjal över axlarna och två härliga lovikkavantar på händerna. 
– Det här är verkligen vår drömplats, säger hon.
Och Rickard nickar instämmande.