NSD kom ut med sitt första nummer i januari 1919. Då hade tidningen ingen speciell kultursida. På 1950-talet tillsattes den första kulturredaktören, som sedan varit en rad farbröder fram till idag, när Birgitta Östling tillträder.
– Det känns hedrande och jag hoppas att det blir en skillnad efter raden av gubbar, säger hon.
Det är en bostavskvinna som tar över. Bokstäverna och deras inbördes ordning har alltid legat henne varmt om hjärtat.
– Såg ett program på tv om en korrekturläsare och tänkte att det där vill jag jobba med. Jag har alltid varit intresserad av språk och det där med korrekturläsning kändes helt rätt för mig.
Någon vecka efter det där tv-programmet om korrekturläsaren såg Birgitta Östling en annons i Norrbottens-Kuriren. Tidningen sökte en vikarierande korrekturläsare.
– Jag sökte och fick jobbet. Det var 1983 och jag var 19 år och hade ännu inte gått ut gymnasiet. Så jag läste korrektur om kvällarna och gick i skolan på dagarna. Det gick bra.
Sedan var det inte bara det där med att läsa andras texter. Redan som barn gillade Birgitta Östling att skriva.
– Jag skrev i skolan och jag skrev hemma. Svenskläraren på gymnasiet tyckte att jag skulle bli författare, att det skulle passa mig. Sitta ensam på en kammare och skriva, det vore något.
Författartanken har följt Birgitta Östling, men annat har kommit emellan. Så här långt.
Efter korrekturläsandet följde nya arbetsuppgifter på Norrbottens-Kuriren, som redigerare, arkivarie, medarbetare på taltidningen och under senare år på tidningen Extra och lördagsbilagan Duo.
När det gäller kultur är Birgitta Östling uppväxt med musik. I hemmet i Smedsbyn spelades det alltid musik, i grammofon och på radio.
– Pappa spelade i Luleå orkesterförening. På söndagsmorgnarna stod han i pyjamas vid notstället i köket och övade på fiolen. Han övade stämmorna och på så sätt lärde jag mig dem. Sedan gick vi på konserterna och då fick man höra hela orkestern, helheten. Det var maffigt och mäktigt.
Det blev till att gå i fars fotspår.
– Jag fick en liten kvartsfiol och började spela på den i lågstadiet. Tog också lite lektioner, men bytte sedan snabbt mot gitarr. Sedan spelade jag och min bror tillsammans. Det gör vi fortfarande varje julafton.
Birgitta Östlings musikaliska föredömen är präglade av svårmod, östliga kompositörer som Jean Sibelius och Pjotr Tjajkovskij. Sedan också Smetana.
– Jag hörde Smetanas Moldau i Prag för några år sedan. Det var häftigt. Sibelius och Tjajkovskij har kraft.
I litteraturens värld skedde ett möte med Mare Kandre som blev minnesvärt.
– Hon var ett underbarn och dog alldeles för ung. Jag var 20 år då och fastnade för hennes språk.
Och sedan var svårmodet där igen med titeln "Hundra år av ensamhet", av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez.
– Jag fick den i julklapp och sträckläste den. Den var inte svårmodig, den är fascinerande, har också så mycket humor och ett fint språk.
Kommer då kultursidan att genomgå en revolution med det nya kvinnliga styret?
– Jag har många idéer, men tar lite i taget. Jag vill hitta ett tilltal som passar alla läsare, att alla ska hitta något.
Sedan blir det också fortsatt kritik av det som händer i kultur-Norrbotten.
– Kritik är viktigt och kräver ansträngning. Det ser jag fram emot.