Det har påståtts att halva poliskåren i Luleå länge bestod av tornedalingar. Påståendet lockar fram ett leende hos Inge Barsk. Själv är han född i byn Juoksengi, två och en halv mil norr om Övertorneå.
Yrkesvalet var lite av en tillfällighet, men han har aldrig ångrat klivet in på polisskolan i Sörenstorp i september 1975.
– Jag minns första anställningsintervjun. Polismästarens första fråga var: "Hur lång är du?" Det måste väl ha varit någon fler fråga, men det hela var snabbt överstökat.
På den tiden skulle alla aspiranter starta sin tjänstgöring i Stockholm. Inge Barsk hamnade hos ordningspolisen i Huddinge.
Han anser att de första tio åren lade grunden för yrkeskunskapen och berättar om hur nära det var att han och en kollega konfronterats med tungt beväpnade män under ett rån på OBS Interiör i Vårby eller när han var med att preja en efterlyst dynamitard av vägen.
– Förr förekom det sprängningar av bankomater i Stockholm. I Botkyrka lyckades vi genskjuta gärningsmannen som var lätt att känna igen. Han var röd från topp till tå från färgpatronen som utlöstes i samband med explosionen. Mellan benen på sin vespa hade han en väska som innehöll en halv miljon kronor. Han var sin tids "Dynamit-Harry".
Efter fem år tog han steget över till kriminalpolisen.
– Jag har alltid älskat att försöka hitta pusselbitar som passar ihop.
Han befann sig i Stockholm i samband med Palmemordet, men deltog inte i utredningen. I september 1987 flyttade familjen till Luleå. 2005 befordrades han till kriminalkommissarie.
I Norrbotten finns knappt en enda nyhetsreporter född på denna jord som inte någon gång har intervjuat Inge Barsk. Med inblick i allt utredningsarbete i polishuset är han den mest citerade polismannen i länet.
Hans största utredning är styckmordet i Boden 2013, när han var spaningsledare och förfogade över ett 40-tal poliser.
Inge Barsk har egenskaper som är särskilt lämpade för polisarbete. Han är utrustad med ett fotografiskt minne, ett arv från modern.
– Om jag har sett ett ansikte eller läst en utredning så sitter det kvar i minnet. Det har jag haft nytta av många gånger. En gång grep jag en bedragare på Storgatan i Luleå. Han var efterlyst i Stockholm och försökte lura mig med falskt ID, men...
Polisjobbet pendlar ofta mellan glädje och tragik. Att arbeta med brottsoffer, speciellt när det handlar om barn, är en börda som ska hanteras.
– Jag har försökt att inte ta med mig jobbet hem, men det är svårt att undvika att bli berörd. Man är ingen superman...
Det allt hårdare klimatet på gatorna bekymrar Inge Barsk. Han understryker att polisen inte förmår att ensam stoppa utvecklingen med allt fler automatvapen inom den grova brottsligheten. Han betonar att det är ett samhällsproblem och absolut inget storstadsfenomen. På Tunaområdet inträffade nyligen en uppmärksammad skjutning.
Hur är det att som polis i Luleå möta "buset" utanför jobbet?
– Jag har alltid vinnlagt mig om att behandla alla korrekt och har aldrig upplevt några "hard feelings".
Har du någon gång blivit uppmärksammad på grund av ditt namn?
– Förr hade Aftonbladet något som kallades Floskeltoppen. En vecka hamnade jag på sjunde plats med ett citat hämtat från Norrbottens-Kuriren. Under hade journalisten Lasse Anrell skrivit: "Får man verkligen bli polis om man lystrar till det namnet?"