När Ammy Renström vid 25 års ålder kom till Komvux för sin dyslexiutredning var hon jättenervös.
– Jag var rädd att de skulle säga "Nej, du är bara lat och kanske lite dum". Jag tänkte att jag var där för att bekräfta det, säger Ammy Renström.
Men beskedet tre timmar senare blev en lättnad. Dyslexi var anledningen till att hon kuggat fyra av sex kurser på universitetet, och nu kunde hon få den hjälp hon alltid behövt.
Grundskolan gick trögt för Ammy Renström – hon nådde målen, men hade engelska och svenska i liten grupp och fick höra att hon inte ansträngde sig tillräckligt. Men hon utreddes aldrig för dyslexi.
Ett minne som stannat kvar är när hon i ett klassrum med 40 andra elever skulle skriva av en text i en skrivbok. En efter en blev fick klasskompisarna gå ut och leka, men hon satt kvar och kämpade.
– Jag blev klar sist av alla, och till slut röt läraren åt mig att koncentrera mig. Det är sådana saker som sitter kvar än i dag.
I gymnasiet gick det bättre, när Ammy Renström kunde putsa betygen genom sin förmåga att resonera.
– Jag har alltid varit duktig verbalt. Jag tror att jag kan ha dolt min dyslexi genom att vara bra på kommunikation.
Men våren 2012, när hon börjat kandidatprogrammet i ekonomi på Luleå tekniska universitet, hopade sig omtentorna. Situationen blev ohållbar, och på en dyslektisk kurskamrats inrådan tog hon kontakt med samordnaren för studenter med funktionsnedsättning.
I väntan på utredning provade hon att använda talböcker.
– Helt plötsligt kunde jag ta mig igenom en större mängd text på kort tid och lösa uppgifter. Jag kunde komma till ett grupparbete och visa "Det här har jag gjort" – det var stort, när jag tidigare känt mig som en glidare.
När dyslexidiagnosen sedan kom fick hon rätt till ytterligare hjälpmedel som förlängd tentatid och anteckningshjälp på lektionerna. Hon offrade många helger för studier, men det gick.
– Det hade hjälpt så mycket om jag fått veta tidigare att jag har dyslexi och har rätt till vissa hjälpmedel, för om man bara vet om sina svagheter kan man ju kompensera för dem. Om alla dyslektiker fick rätt verktyg tror jag fler skulle söka sig till universiteten.
Den utvecklingen är redan på gång. År 2002 fick 90 LTU-studenter särskilt stöd i sina studier; 2014 var motsvarande siffra 400. Internationella studier visar att de flesta studenter med någon funktionsnedsättning klarar studierna lika bra som andra elever – förutsatt att de får pedagogiskt stöd.
I januari 2015 fick Ammy Renström sin examen. C-uppsatsen skrev hon med en kurskamrat som också har dyslexi – och fick högsta betyg.
– Visst hade vi några grammatiska fel, men vi hade ju korrekturläsare som hjälpte oss med det. Det har ju alla studenter.
I dag föreläser hon om studieteknik och jobbar som bolånehandläggare på Swedbank. Dyslexin gör sig sällan påmind.
– Ibland har jag svårt att koncentrera mig när det är många röster på en gång, men jag har flera kollegor som inte är dyslektiker som tycker samma sak.