Devla Tomic minns när hon tillsammans med sin man Zvonco och döttrarna Anita och Aneta kom till flyktingförläggningen på Lv 7 i Luleå. När hon såg snödrivorna och stängslet runt området grät hon och vägrade lämna bussen. Maken lyckades övertala henne.
Nu har det snart gått 20 år sedan den dagen och Devla älskar sitt Luleå. Här har hon etablerat sig och blivit en känd samhällsmedborgare.
Ansvarig för monter
Hon hade med sig en socionomutbildning från sin gamla hemstad Sarajevo och arbetar sedan länge med integration, med att hjälpa människor från andra länder att bli delar i det svenska samhället och med att sammanföra nya och gamla svenskar. Hon sammanför också samhällsmedborgare med organisationer och föreningar.
- Jag är ansvarig för en monter i gallerian på Hertsön och bjuder organisationer och föreningar att komma och presentera sig. Att gå med i föreningar är positivt för alla och inte minst för människor som kommer från andra länder. Det är bästa sättet att lära känna andra och bli en del av det svenska samhället.
- Många av de vänner som vi har i familjen har vi fått genom att våra döttrar började spela basket. Flickorna fick massor av kompisar och en aktivitet som de älskade att utöva. Vi föräldrar fick uppdrag som att baka fikabröd och sälja och det förde oss samman. Vi blev alla inkluderade.
Sista julen i Sarajevo
Nu är dottern Anita 28 år och tar examen i beteendevetenskap vid Stockholms universitet i vår.
- Hon är singel och reser mycket. Hon har besökt alla kontinenter utom Asien. Studierna har hon finansierat genom att arbeta i Fryshuset som Anders Karlberg öppnade för att hjälpa och stötta ungdomar på glid.
Dottern Aneta är 25 år och har studerat vid Luleå tekniska universitet. Hon är lärare i idrott, matematik och svenska på skolan i Avan.
- Hon är sambo med en Piteåkille och bor i Luleå centrum.
Yngsta dottern Emma, 18, född i Sverige, tar studentexamen i år.
Medan Devla berättar plockar hon fram ett gammalt fotografi på Anita och Aneta.
- Det är taget under vår sista jul i Sarajevo. Märkligt nog hade jag en konstig föraning om att det var sista julen, säger hon.
Tillbaka varje sommar
Hon plockar fram flera album och börjar visa bilder från familjens "gamla" liv och bilder från alla besöken i Sarajevo i Bosnien och i Kroatien där Zvonco Tomic har sina rötter.
- Vi reser tillbaka varje sommar. I Sarajevo har vi kvar vårt hus. Det var nytt och vi hann inte bo i det mer än två och ett halvt år innan vi tvingades lämna det. De serber som intog huset i samband med kriget bodde i det i tre år.
Devla förstår inte det som hände i Bosnien, att man plötsligt började göra skillnad på muslimer, kroater och serber efter att alla hade levt sida vid sida och utan att tänka på vem som var vad i familjer, på arbetsplatser och i samhället i stort.
- Jag vill ingen illa och om så Mao skulle ha kommit och placerat en flagga på mitt hus skulle det inte ha spelat någon roll.
Bror i granatattack
Hon berättar om "slakten" av människor som skrämde iväg henne, Zvonko och flickorna.
- Vår flykt började med att vi gick i 30 kilometer, men det kändes som tre meter. Vi var så skräckslagna och ville komma så långt som möjligt från fasorna.
Hon berättar om sin yngsta bror Emin som bor kvar i Sarajevo. Han miste båda benen och tre fingrar i en granatattack och låg medvetslös i flera månader. Sedan dog han - trodde läkarna. Han fick ligga i sjukhuskorridoren i väntan på begravning. En sjuksköterska fortsatte emellertid att fukta hans läppar och så en dag vaknade den "döda" till liv igen.
- Det slutade med att de två blev ett par, säger Devla glatt och berättar om sin brors livsglädje:
- Många människor skulle knappast orka fortsätta leva i hans situation. Emin är glad. Han hoppar omkring på händerna ibland. Annars har han rullstol. Han fick proteser till skänks men kan inte använda dem.
Kärlek till Luleå
Devla Tomic minns den rädsla och misstänksamhet som hon kände när hon kom till Sverige. En rädsla var att hennes make och barnens far skulle bli tillbakaskickad till Bosnien. Så blev det aldrig. Åtta månader efter ankomsten till flyktingförläggningen i Luleå fick familjen lägenhet och sedan permanent uppehållstillstånd. Livet i Sverige blev mycket bättre än Devla någonsin hade vågat drömma om.
Hon beskriver sin stora kärlek till Luleå och sitt nya hemland.
- När jag i mitt arbete möter nyanlända nu så bär de ofta på samma misstänksamhet som jag en gång gjorde. Jag säger till dem: "Var inte misstänksamma. Sök kontakt med dem som finns runt om er. Öppna era hjärtan och se hur många människor som ryms där!".