Det är bara några timmar kvar till världspremiären av Jägarna 2. Kjell Sundvall kryssar till synes väldigt avslappnad mellan de olika journalisterna som finns på plats och likt yra höns försöker få sin beskärda del av kakan. Möjligtvis låter han en aning forcerad när han säger:
- Det känns faktiskt ganska bra det här. Jag tycker vi har lyckats skapa en både spännande och otäck historia. Och så känns det lugnare nu. Vi har ju gått igenom det här en gång tidigare.
Sitt livs historia
Ja, förra gången det begav sig var 1996. Kjell Sundvall beskrev succén som sitt livs historia och tackade alltså de följande åren konstant nej till förfrågningar om en uppföljare.
- Nä, det kändes aldrig rätt. Jag ville inte göra en film med danska aktivister eller Hells angels-anhängare. Historien i första Jägarna stod mig nära, även om jag inte kände några våldtäktsmän eller mördare när jag växte upp.
Vad fick dig att ändra dig och faktiskt göra denna uppföljare?
- 15 år har gått nu. Vi har tagit bitar här och bitar där. De bygger inte på något enskilt fall. Men det känns på riktigt. Vi har inte gjort en uppföljare för att tjäna pengar.
Vad är du mest nöjd med i filmen?
- Skådespeleriet. Det var jäkligt kul att tussa ihop Peter Stormare och Rolf Lassgård. Plus alla okända talanger här uppifrån.
Kjell Sundvall tittar ut över Kalix älv från balkongen på Grand Arctic hotell i Överkalix. Han är faktiskt ganska liten och säger att hans största egenskap är att han är snäll. Nidbilden av de norrbottniska machomännen som följde med första Jägarna-filmen, vill han inte kännas vid.
Ingen nidbild
- Den här filmen handlar inte om machosamhället som förra filmen. Sedan tycker jag inte att det är en nidbild. Jag visade min bild av ett gäng gravt störda och väldigt sexuella män. Men jag skildrade dem med kärlek. Så här kan man bli om man levt som dem, säger han och fortsätter:
- Det som fascinerar mig är vad som händer i det lilla, lilla samhället i den stora, stora skogen när en katastrof händer. Det är också den största likheten mellan filmerna.