– Bryggeriet är en fantastisk byggnad som man lyckats bevara på ett fint sätt. Det är speciellt roligt att det har gått att använda till moderna ändamål, säger 87-årige Gustaf Burström.
Familjen Burström är tätt förknippade med den fyravåningar höga tegelröda industribyggnaden. Det var farfar "Gammel-Gustaf", som familjen kallar honom, som tog över som en av de nya ägarna efter konkursen 1908. Han fungerade som företagets vd fram till sin död 1932.
Gustaf Georgi lät bygga det stora bryggeriet 1898-1902. Ägaren till Centralbryggeriet i Sundsvall gav uppdraget till Sundsvalls stadsarkitekt Natanael Källander.
Platsen var noga utvald. Närheten till vattnet var en förutsättning för verksamheten. Fram till 1949 användes naturis för att kyla ned ölets jäsning. Kubikmeterstora isblock sågades upp och med hjälp av en transportör togs den in i iskällaren. Den låg längst ned i byggnaden – i änden som vetter mot älven.
Två våningar ovanför den gamla iskällaren sitter Paula Fahlander på den lilla scenen med saknad i blick. Tillsammans med sin syster Lisa Liljedahl hade hon stora planer att väcka nytt liv i Bryggeriet Luleå.
2017 skred systrarna till verket. De sista pastellfärgade resterna av den gamla nattklubben som hade sin storhetstid på 1990-talet byttes ut mot en mer rustik industriell karaktär.
Den gamla iskällaren och jäskällaren ovanför byggdes om till butikslokaler, där i dag sju företag har etablerat sig. På gatuplanet öppnades en restaurang.
– Äntligen hade jag och min syster fått ett projekt där vi kunde visa vad vi går för. Vi har arbetat inom design och inredning. Nu jobbade vi för att få tillbaka historien i huset. Målet var att skapa en rustik känsla i tegel och sten. Vi patinerade möbler och tog vara på alla kvarlämnade koppardetaljer som påminner om bryggeriepoken, berättar Paula Fahlander.
En rad olyckliga faktorer kom att kullkasta planerna. Fyra månader efter öppningen av den nya restaurangen grävde Luleå kommun av Varvsgatan, vilket gjorde det svårare att ta sig till restaurangen. Sedan systrarna fått ta över driften av restaurangen drabbades familjen av allvarlig sjukdom.
– Det var en jobbig tid. Precis när vi nästan började att få näsan över vattenytan slog coronan till. Vi hade satsat mycket på att bygga om kontorslokaler till event och konferenser. Hela våren var fulltecknad. På två dagar förlorade vi alla bokningar. I den stunden orkade vi inte streta emot längre. Vi var tvungna att lägga ned, förklarar Paula Fahlander.
Det var aldrig självklart att Gustaf Burström skulle kliva in i familjeföretaget, men 1957 gick han med på att börja arbeta tillsammans med sin far Folke.
– Som barn var jag ofta på pappas jobb. Vi var ett gäng grabbar som spelade fotboll och handboll på trägolvet i kallvindan högst upp i huset. Bryggeriet var en spännande miljö. Jag utbildade mig till bryggmästare i München, minns Gustaf Burström.
Den stora byggnaden var en förutsättning för den utrymmeskrävande verksamheten. Här fanns stora förvaringsytor för kornet, men även mälteri, brygghus, jäskällare och lagerkällare.
Ännu på 1930-talet stod Bryggeriet allena vid sin udde. Vid strandkanten fanns en liten båthamn och under sommartid drogs båtar upp på stränderna i väntan på nya skärgårdsturer.
Gustaf Burström har minnen från bryggeriets stall. Trots att första lastbilen köptes in 1921 användes häst och vagn för transporter inom staden under andra världskriget.
1970 byter företaget namn till Nyckelbryggeriet. Firmamärket blir Luleås stadsvapen med korslagda nycklar. Företaget har cirka 100 anställda. Storsäljaren heter Key Beer.
Fyra år senare blir företaget uppköpt av Till-bryggerierna. 1991 läggs verksamheten ned i Luleå.
Vid det laget har redan ett tämligen nystartat fastighetsbolag köpt fastigheten. Tillsammans med Skanska fastigheter har Galären en vision att skapa moderna kontorslokaler i det forna bryggeriet.
– Jag var projektledare för ombyggnationerna. Vi försökte behålla byggnadens karaktär. Vi placerade toppen av en ölcistern i receptionen och använde oss av mycket koppar i inredningen för att påminna om bryggerirörelsen. Bland annat klädde vi in ventilationsrör i koppar. Tyvärr inträffade en omfattande fastighetskris på 1990-talet som gjorde att vi var tvungen att sälja, berättar Gunnar Tåhlin.
Med en van rörelse plockar Paula Fahlander torkade blomblad i den spektakulära ljusgården som skapades i byggnadens mitt med hjälp av ett glastak och reflekterande väggytor. Hon har inte släppt taget om sin dröm, trots att familjen Liljedahl fått uppleva motgångar både på det affärsmässiga och personliga planet.
I dag ägs byggnaden av Lilium fastigheter, vars ägare är pappa Gunnar Liljedahl. Företaget har ett av de 15-tal kontor som finns i den moderna utbyggnaden.
– Jag tror på framtiden för Bryggeriet, även om jag absolut inte gjorde det i somras. Jag och min syster har inga planer på att driva restaurangen vidare, men vi har kontakt med ett par intressenter. Jag skulle önska att verksamheten kunde komma i gång redan till hösten. Jag saknar våra Open Mic-kvällar, när stämningen kunde vara helt fantastiskt här.
Hon talar med värme om Bryggeriet som en plats med en familjär stämning. I många år handlade det om familjen Burström. I dag har efternamnet bytts ut mot Liljedahl.
– Jag tror att det familjära tankesättet sitter i väggarna. Det är våra vänner som hyr affärslokalerna under restaurangen. Min son Anton jobbar i tatueringsstudion och bryggeriet är i många hänseende fortfarande ett familjeprojekt. Det kommer kanske att ta tid innan den här delen lever upp igen, men det är alltför fantastiska lokaler för att det inte ska fyllas med verksamhet igen, säger Paula Fahlander.
Fotnot: Detta är tredje delen i serien om Luleås historiska hus. Tidigare delar: "Det är tur att väggarna inte kan berätta", publicerades 9 januari 2021 samt "Jag har en stark känsla för huset", publicerades 30 januari 2021.