Föreningens viktigaste uppgift var enligt protokoll från år 1909, att”kvinnorna skulle bli förstående för sina mäns kamp för sina ekonomiska intressen". Kvinnorna skulle vidare genom föreningen ”stödja sina män, då de gå ut i kampen för sina rättigheter” och få ”bildning och upplysning” så att de skulle kunna fostra barnen till klassmedvetna medborgare.
Resonemanget utgick från att kvinnans naturliga plats var i hemmet och i familjen som maka och mor. Självförsörjande kvinnor fanns, men nämndes inte, och intrycket är att ensamstående mödrar eller självförsörjande kvinnor var avvikelsen från det ”normala”, i väntan på en man.
Kvinnorna ville vara delaktiga i samhällsbesluten. Kampen var inte begränsad till politisk jämställdhet, den handlade även om ekonomisk självständighet, rätten att utbilda sig och arbeta utanför hemmet, lika lön för lika arbete, rätt att äga och ärva på samma sätt som män.
Driva politik utan rösträtt var ingen lätt sak. Det var en tid då kvinnor ansågs vara irrationella av naturen, och av den anledningen olämpliga att fatta politiska beslut. De kvinnor som ledde kampanjer i gruvsamhället måste stå ut med likgiltighet, hån, elakt skvaller och förtal.
Det var svårt att få kvinnor att organisera sig. Gifta kvinnor var inte myndiga, de stod under mannens förmyndarskap. Männen tyckte inte om att deras kvinnor ägnade sig åt politik. De flesta kvinnor var inte intresserade av politiskt arbete, de såg politiken som männens område.
Något organiserat motstånd mot kvinnokampen tycks inte ha funnits. Däremot uttalades farhågor om att kvinnorna skulle sälja sin röst för en kopp kaffe till högern. Familjerna skulle splittras. Kvinnornas låga kunskapsnivå skulle få negativa konsekvenser för politiken.
En grupp äldre gruvarbetare hade mycket högljudda åsikter om kvinnorörelsen. Det var ett gäng som kallades Elva-Duman, de tyckte att kärringarna skulle vara hemma och sköta om grytorna och inte vara ute och ränna, för politik var något som inte kvinnor begrep sig på.
Återkommande frågor på Morgonrodnads dagordning var kvinnors politiska organisering kring rösträtten och nykterhetsfrågan. Superiet var ett enormt problem. En riktig karl skulle kunna supa, svära och sätta kärringen på plats.
Kvinnorna ville begränsa ölförsäljningen och förbjuda männen att samlas i hemmen eller i kortbackarna för att spela kort och dricka öl. Ögonvittnesskildringar i ”Kirunaminnen” berättar om att nästan alla män var ute i ölväsendet. Och om kvinnorna som fick bära småbarnen och söka sina män i kortbackarna och få hem dem så de inte skulle få sparken från jobbet.
Ansvarsfrågan för fylleriet diskuterades livligt. En del ansåg att det var samhället som hade ansvaret för fylleriet genom sprit- och ölförsäljarna. Skulden lades även på kvinnorna:
”Det går inte att begära att männen ska sluta supa så länge det finns kvinnor som dricker.”
Moralfrågor och kvinnors sedlighet stod ofta på dagordningen. Det här var en tid då ”det utomäktenskapliga” dömde mödrar och barn. Skuld och farlighet lades på ogifta kvinnor, medan barnafadern gick fri.
Ett ställningstagande löd:
”Vi själva är kvicka på att förtala vårt eget kön och vi borde för länge sedan lärt av männen att ta varandra i försvar. För en kvinna kan inte bli vad samhället kallar henne för, nämligen fallen. Ty mannen måste här ha hjälpt till. Men han ska alltid anses för hederlig, medan kvinnan som är den svagare får bära alla följder av två människors handlingar.”
Likalön-frågan kom upp på dagordningen 1907. Efter en livlig debatt enades mötet om att män och kvinnor skulle ha lika lön för lika arbete, med förbehållet om kvinnan kunde utföra samma kvantitet som mannen.
Morgonrodnad stöttade Tjenarinnornas klubb. Det var hembiträden som slogs för åtta timmars arbetsdag och två kronor i timmen för övertid. Reglerad arbetstid fanns inte. Arbetsdagen började i regel tidigt i ottan och slutade inte förrän sent på kvällen.
Fram till år 1926 lydde hembiträden under tjänstehjonstadgan och räknades i folkbokföringen som medlemmar i den familj de arbetade åt. Det gav arbetsgivaren oinskränkt rätt att bestämma arbetsvillkoren och de hotade att säga upp flickorna om de gick med i facket.
Morgonrodnad tog ställning för att hembiträdena skulle få ledigt. Argumenten löd: ”Om en tjänsteflicka var som hon borde vara i ett hem så kunde hon väl få lite ledighet under förutsättning att hon inte blev en plåga i hemmet som så ofta var fallet.”
Tjenarinnornas klubb lades ner när ingenjörsfruarna fick reda på att deras hembiträden organiserade sig, då hotade de med att ge dem sparken. År 1944 antog riksdagen hembiträdeslagen, som gav unga kvinnor som arbetade som hembiträden bättre villkor.
Det framgår i Kerstin Häggs avhandling ”Kvinnor och män i Kiruna” att kvinnors rädsla ibland verkade större än övertygelsen om att demokratiska rättigheter skulle omfatta kvinnor.
Kvinnorna hade en kluven inställning till sig själva och mannen. De ansåg att det var självklart att mannen skulle försörja kvinnan som maka och mor. På samma sätt var det självklart att de själva skulle ha en underordnad ställning gentemot männen i den lokala arbetarrörelsen.
I diskussionerna som fördes hade klassfrågan överordnad betydelse.
I protokollen görs en tydlig skillnad mellan borgarkvinnor och arbetarkvinnor.
Förhållningssätt till de borgerliga rösträttsföreningarna diskuterades. Ställningstagandet var att den som ville gå med kunde göra det. Men kvinnorna borde då tala för arbetarkvinnan. Frågan landade i att man skulle hålla sig till den egna föreningen för att undvika splittring,
”Så vet vi var vår plats är och icke låter värva oss av vem som helst.”
Allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes i Sverige etappvis och senare än i våra nordiska grannländer. I Sverige tillämpades allmän rösträtt för män första gången vid valet 1911.
1921 röstade Sveriges kvinnor för första gången i riksdagsvalet.
Gifta kvinnor blev myndiga och fick själva bestämma om de skulle arbeta utanför hemmet utan att fråga mannen om lov.
Fotnot: Duma: råd i rysk politisk församlingProtokollen i föreningen Morgonrodnad har skrivits av och om en begränsad grupp kvinnor som betraktade sig själva som pionjärer och som förebilder för arbetarklassens kvinnor.