Norrmannen Lars Mytting gjorde dundersuccé med "Ved", en faktabok om hur man bereder och eldar trä. 2015 kom den prisvinnande romanen ”Simma med de drunknade” på svenska, en listigt konstruerad roman där valnötsträ spelade en avgörande roll.
Den nya romanen ”Systerklockorna” handlar om en stavkyrka, ett tempel i trä från medeltiden. Mytting är alltså sitt stora ämne trogen, även om han denna gång berättar om trä av ett helt annat, sakralt slag.
De systrar som nämns i den nya bokens titel är siamesiska och de klockor som bär deras namn hänger sedan sekler i en stavkyrka i Butangen, en fiktiv ort i östra Norge.
Astrid tillhör samma släkt som systrarna och träder långt senare, på 1880-talet, in i historien. Trots det förflutna och sin bundenhet till byn längtar hon ut i världen och drömmer om nya, mer moderna tider.
Kvinnoidealet i bygden är grovt byggda, starka och tysta hustrur som redan i forna tider ”födde ungar utan knot och gick raka vägen ut till fähuset medan moderkakan ännu låg och ångade”. Men Astrid är finlemmad, motvalls och vetgirig och har redan delat ut två korgar till hågade friare när vi kommer in i berättelsen.
Den nye prästen, Kai, har stora sociala ambitioner och vill kämpa mot ”kyla och nöd, tuberkulos och matbrist, mörker och vantro” i socknen. Och han ämnar stärka och rena den kristna tron i denna avkrok.
Av det skälet vill han plocka ner och sälja den medeltida stavkyrkan till Dresden. För pengarna, niohundra kronor, ska han låta bygga ett nytt tempel. Stavkyrkan är visserligen en raritet, men också ett dragigt ruckel. Under en andakt fryser en gammal kvinna ihjäl.
Kai vill alltså vara en ”Herrens spjutspets”. Han är våldsamt verksam, hängiven och ärelysten och blir förtjust i Astrid som tjänar i prästgården. Hon fungerar också som en sorts informatör och kan förklara för honom hur folket i bygden tänker i olika frågor (samtidigt som vi läsare får reda på det).
Från Dresden anländer samtidigt Gerhard, en doktorand som ska dokumentera stavkyrkan innan den rivs och i skisser och målningar avbilda byggnaden. Men Gerhard börjar känna sig som en gravplundrare, han upptäcker snart vilket fenomenalt byggnadsverk stavkyrkan är. Även han blir förälskad i Astrid och försöker lära henne tyska.
Mytting rör sig alldeles hemtamt i landskapet (han är uppväxt där) och berättar om livet i denna plågade landsända med stor sakkunskap. Men han lägger också ner stor möda på personskildringen och imiterar till exempel på pricken en pompös konstprofessor från Dresden.
I andra delen av denna tegelsten plockas så stavkyrkan ner, och det under stora svårigheter. Den är mer huggen i trä än byggd, tänker Gerhard. Och boken förvandlas till en byggarbetsplats.
Det är ju samtidigt rent koloniala förhållanden som skildras. Norge kunde vara Afrika. Också hit kommer den vite mannen och kapar åt sig ett genuint stycke folklig konst.
”Systerklockorna” är alltså ett triangeldrama, dels om två män och en kvinna, dels om två män och en kyrka. Men boken har också drag av äventyrsroman med spännande partier, livfulla scener och laddade dialoger.
Mycket, för mycket, handlar om folktro och vidskepelse, tycker jag, om hedniska seder och bruk och hur man med egendomliga knep och ramsor försöker skydda sig mot olycka och elände. I de passagerna får texten ofta sagans tonfall, särskilt på sluttampen i boken då stilen också blir för teatral och söt för min smak.