När han talar om tiden i fjol när hans ledarhund svävade mellan liv och död spricker nästan rösten. Anders Larsson blir tyst för en stund. Fyraårige alaskan huskiehanen Ghost kikar lite på husse som sitter vid bordet.
– Oj, oj. Det var tuffa dagar för mig, säger han.
Hans hund hade ätit en sten som sedan hade fastnat i tarmen. Veterinären fick operera honom och ta bort en decimeter av tarmen och prognosen var mycket dyster. Mot alla odds överlevde Ghost.
– Ja, han gjorde det, säger Anders Larsson och ger den vita hunden en varm blick.
I dag springer den pånyttfödda huskien åter längst fram i spannet.
– Vi ligger så tight med varandra så många gånger behöver jag inte använda rösten för att han ska förstå. Han är så klok. Det är väldigt roligt att få köra med en hund som ser vad jag tänker, säger han.
Anders Larsson bor i byn Bjurå tre mil inåt landet från Råneå. Han har nyligen fått köpa ödemarkshemmanet Lillberg som ligger 15 kilometer ovanför hans hemby.
– Jag har alltid tyckt om den här platsen så det var lite av en dröm som gick i uppfyllelse när jag nu fick köpa det. Det var här i det här köket och i kammaren här intill som Hilda och Johan Nilsson levde under 1900-talet, säger han och låter blicken färdas runt köket.
Ghost sträcker ut sig på golvet och hans husse blickar ut genom fönstret. Det var också här som den legendariske skogsarbetaren Karl ”Lillbärikalle” Nordström växte upp. Trots att han hade passerat 85 år gjorde han, precis som alltid, de dagliga arbetspassen i skogarna längs Bjurå älvdal. En person som i stort sett alltid arbetade ensam och som utöver det tyckte om att dikta och skriva. Det drygt 70 hektar stora skogsskiftet som följer med fastigheten var skogsprofilens skötebarn. I samma anda vill Anders Larsson nu fortsätta att vårda markerna.
– Det här ska inte huggas ut. Det här ska istället bli lite av ett reservat. Jag har fredat det från jakt och jag hoppas att man respekterar det. Det här ska vara en fristad för fåglarna och djuren, säger han.
Tanken är att Lillberg bland annat ska bli en plats dit Anders Larsson kan komma med hundspannet och också övernatta när han är ute och kör. Den 59-årige snickaren är också en av pionjärerna när det gäller långdistanskörning med draghund här i norr.
– När jag köpte min första draghund var jag bara femton år. Då bodde vi fortfarande kvar i Kiruna. Då fanns det bara två polarhundar i hela Kiruna. I dag finns det väl några fler, säger Anders och skrattar.
Sedan fortsätter han:
– När andra var ute på partaj trivdes jag bättre att vara ute i naturen med hundarna.
1978 körde han som 18-åring tävlingen Nordic Marathon för första gången. Det här var Europas första långdistanstävling för draghundar.
Starten av Nordic Marathon gick i Kvikkjokk och målet var i Riksgränsen. I dag har hundförare i stort sett alltid hårda välpreparerade leder att köra på. I den första långdistanstävlingen fick de istället finna sin egen väg genom fjällvärlden med hjälp av karta och kompass.
– Och vi sov i tält. Gick man in i en stuga blev man diskvalificerad, säger han.
Tävlingen 1979 minns han fortfarande som en av de tuffaste strapatser som han varit med om.
– Då visade fjället upp sig från sin hårda sida. Det var minus fem när vi startade i Kvikkjokk. På natten blev det väderomslag och det kom 30 centimeter blöt snö när vi låg i tältet i Alkajaur. Sedan blev det dimma och regn på det så vi fick gå på kompass ända till Akkajaurestugan där en av kontrollerna var. Vi fortsatte sedan över Ritsemmagasinet och upp mot norska gränsen. Sedan nästa natt kom snöstormen och det blåste så vi hade problem att stå upprätta. Vi provade att gå efter leden över fjället från Alesjaur mot Kvikkjokkshållet men vi blåste ner. Det stormade något så fruktansvärt, berättar han.
Med sig hade han orienteraren och äventyraren Carsten Webering och tillsammans tog de sig i mål i Riksgränsen - trots alla motgångar. Då hade de varit ute i fyra dygn, 16 timmar och 57 minuter.
– När det var som värst handlade det ju om att kämpa för att överleva. Det var verkligen ett mandomsprov det där loppet. Ett mycket tufft race, ja det hårdaste förhållanden som jag har varit ute i, säger han.
I dag har man vid långdistanstävlingar lagt in obligatoriska vilotider. Det fanns inte då.
– Det enda vi hade var att man måste vara förbi Akkastugan på södra sidan av Ritsemmagasinet. Det var enda kontrollen. Sedan var det frivilligt hur man tog sig fram. Den här tävlingen gick också i slutet av februari när dag och natt var lika långa. Det var också en tid på året när det inte fanns särskilt många skoterspår. Vi fick bära med oss den mat som vi och hundarna skulle äta, berättar han.
Han sitter tyst och minns de första tuffa loppen när långloppstävlandet med draghundar fortfarande var en företeelse som främst bedrevs i Alaska och i norra delarna av Kanada.
–Jag och Carsten turades ju om att bära ryggsäcken. Den som inte hade säcken åkte före och trampade spår åt hundarna. Man nästan längtade efter att få ha på sig säcken för den var ett fint vindskydd och man fick jobba upp värmen. Kläderna på den tiden var ju inte lika fina som i dag. Det var stor skillnad mot dagens utrustning, säger han.
I mars i år skulle han, efter 23 års frånvaro från tävlandet, göra comeback i Tobacco trai i Jukkasjärvi. Med relativt kort varsel valde arrangören att ställa in med motiveringen att deltagarantalet var för litet.
– Här har man tränat en hel vinter. Det var ett tråkigt besked för mig. Mina hundar är i riktigt gott slag. Det hade varit roligt att få tävla igen. Det var ju ett tag sedan, säger han.
Efter en stunds tystnad fortsätter han:
– Jag har alltid gillat utmaningar. Där är tävlandet en del. Samtidigt är draghundslivet så mycket mer än att bara tävla, säger han.
Precis då reser sig Ghost upp från golvet, sträcker sig och ser på sin husse. Anders Larsson ler lite:
– Ja, du förstår kanske vad jag menar. Att ha draghundar är verkligen så mycket mer än bara tävlandet. Känslan att ha ett spann som verkligen fungerar är svår att beskriva. Jag har haft en del motgångar med mina hundar men jag ångrar inte att jag började om.