”Jag åkte till Kiruna i en kall finka och fullt med rallare och vi var bara tre, fyra fruntimmer. Ja ni vet inte vad jag satt på, då jag reste dit. Det var på en kagge och i den var det sprit, men det visste ju inte jag. Och innan tåget skulle gå från Gällivare kom polis Virén och skulle se om det fanns sprit i finkan. Inte brydde sig Virén om mig, för han kände mig, att jag fick kaggen att sitta på var med beräkning.” Kvinna, f. 1881
En omfattande sprithandel och köp av sexuella tjänster pågick kring gruvan i Malmberget.
Myndigheterna krävde att kvinnor som reste in till Luossavare måste ha en biljett som visade att en man svarade för hennes sedlighet och uppehälle. Poliskontrollerna hade stöd i lagen i tjänstehjonstadgan som gällde till 1926.
”… annars var det ju censur på kvinnor den första tiden, det var mycket noga med att det inte kom in lösa kvinnor hit. Men hur det var kom reskoner. Det var norskor. Dom hölls i skogen då det var sommar och i vissa ”dåliga” hus fick de komma.” Kvinna, f. okänt år
Kvinnor som inte kände till biljettkravet fick förlita sig på mäns välvilja.
”På morgonen när vi skulle fara till Kiruna och jag minns att jag tänkte att nu har man gett sig ut på farliga stråt. Nere vid stationen var det bara karlar, det var rallare. Vi hade precis hoppat in i finkan då Öström fråga oss om vi hade någon som svara för oss, för polisen kommer. Men vad hjärtat bultade på mig. Han förklara för oss att inga fruntimmer fick fara till Kiruna om de inte hade någon som svara för sig. Men då sa Öström, var inte rädda flickor, jag ska svara för er.” Kvinna, f. 1875
Första mötet med gruvsamhället återkommer i kvinnornas berättelser.
”Vi for klockan sju på morgonen och det var mörkt på kvällen när vi kom fram. Det första som frapperade mig var de tusentals elektriska lampor som lyste och jag trodde att det var samhället. Men tyvärr var det gruvan.” Kvinna, f. 1888
Synen som mötte kvinnor när de klev av tåget var kåkstaden på Djävulsön.
Folk bodde i torvkojor och i ”fläsklådor”, bristfälliga kåkar av spillvirke från fläsk- och dynamitlådor. Springorna täcktes med jord och torv. Fast det hjälpte inte när det blåste som värst. Inne fanns väggfasta sängar, bord, stolar, en norskspis som fungerade som värmekälla.
”På Ön skulle vi bo. Vägen dit var bara dy och myr men det var spångat. Innan jag reste hade alla talat om för mig hur fint det var och jag hade klätt mig fint i lågskor. Och bäst vad det var trampade jag ner bredvid spången och ena skon blev kvar i myren. En stormas grävde upp skon och sen tog han helt enkelt och bar mig över dikena och andra bar ungarna. Då jag kom fram till kåken, där vi skulle bo, satt jag mig på bron och grät. Och alla undra varför jag grät, när jag väl kommit fram, men påfrestningen hade väl varit för starkt, antar jag. Jag skulle ju också snart få barn.” Kvinna, f. 1875
Bostadsbrist och trångboddhet är återkommande tema i böcker och dokument. Åren 1900–1910 ökade folkmängden från 4 300 till 12 700 invånare. Byggnadsplanen fastställdes år 1900. Men bostadsbyggandet gick långsamt och var inte under kontroll förrän år 1920.
”Jag kom till Kiruna år 1900. Jag hade många morbröder här hos vilka jag bodde. Jag städade mest i bostad 1 med mina morbröders fruar. Bostad 1 står ännu kvar och disponent Lundbohm bodde där, och när han flyttade in i villan fick min morbror flytta in till ett rum i ladan där och jag flyttade med honom. Min morbror var kusk hos disponenten och hade flera hästar och kuskar. Det var bara ett litet rum där vi flyttade in. Det var fyra kuskar, han själv, och hanses fru och så jag i ett litet rum. Dom gjorde en slaf åt mig, där jag sov, men kuskarna sov på golvet. Det fanns ingen plats i sängarna för dem. Det fanns inga lakan, det var inte lika fint som nu, men det gick ju ändå.” Kvinna, f. 1887
Mitt i denna vilda västern-liknande tillvaro födde kvinnor barn. I bästa fall fanns en läkare med vid förlossningen, men han hade inte alltid tid att komma. Då fick mannen hjälpa till.
”Precis en månad efter jag kom till Kiruna föddes sonen. Ingen barnmorska fanns det och doktor Konow bodde bortåt järnvägsstationen och vi bodde ju bortom Tippen. Klockan 12 på dagen den 5 mars då gubben kom hem var jag sjuk. Han fick gå efter läkaren men då han kom hem fick han hjälpa till med förlossningen, han kom utan doktorn. Han rulla in pojken i en filt och la honom på soffan. Doktorn måste hämtas en gång till och han fick arbeta med pojken för att få liv i honom. Hade inte doktorn kommit, tror jag aldrig han (pojken) levt igenom.” Kvinna, f. 1876
Kvinnorna organiserade nätverk för att hjälpa varandra vid förlossningarna.
”Dom kom med välling med plommon i, och dom kom med sockerkaka och köttbullar, makaroner och jag minns inte med vad. Den som hade fått barn skulle bli frisk fort och behövde allt det goda. Man fick tygbitar av flanell t. ex. Man lindade barnet och det behövdes mycket tyg. I två månader låg barnet lindat och skulle inte få sparka av sig. Dom som inte hade någon som kunde sköta om hemmet under barnfödseln, fick hjälp av grannkvinnorna, som turades om att vara i barnaföderskans hem.” Kvinna, f. 1912
Bostadsbristen finns dokumenterad i provinsialläkarapporterna och visar att den påverkade människor hälsa. I årsrapporten för 1909 påtalas att bostäderna var hälsovådliga på grund av trångboddheten och att det behövdes hem för vård av kroniskt sjuka.
I slutet av 1900 upplät LKAB bostadshus 24 till epidemisjukstuga. Huset användes fram till 1907 då det nya epidemisjukhuset togs i bruk. År 1905 föddes 262 barn i Kiruna. Först år 1907 tillsattes den första kommunala barnmorskan i Kiruna. Hon hette Augusta Svanberg.
När Ofotenbanan var klar 1903 gick det inte längre att kontrollera spritinförseln.
Nykterhetsorganisationer som IOGT och Verdandi etablerade sig i kåkstaden. År 1905 gick kvinnor och barn en protestmarsch mot fylleriet. Vid ölutskänkningsställena sänkte barnen flaggorna mot marken och standaret som en protest mot pesthålorna, som uppgick till 13.
Lågkonjunktur och storstrejken 1909, ett bakslag för fackföreningsrörelsen, ledde till arbetslöshet och svartlistningar. Det var orsaken till att flera hundra Kirunabor emigrerade till Brasilien. De som kom tillbaka berättade rena skräckhistorierna.
”Tänk så dum man var på den tiden, det togs hem sprit och karlar samlades ihop och så spelades möbler och allt bort. Det var vanligt på den tiden. Och så gjorde vi av med vårt innan vi for till Brasilien. Ja det var karlarna som bums skulle dit. Vi for i slutet av november 1910. På julafton var vi på den tyska båten på Atlanten. Dom går och ser på bio nu men då skulle ni fått se ”bio” om ni varit med i Brasilien.”
Fotnot: Bostad 1, villan, är nuvarande Hjalmar Lundbomsgården. Ladan har idag beteckningen B1.Kvinnornas citat är hämtade ur Kerstin Häggs ”Kvinnor och män i Kiruna”, Astrid Ogstedts ”Kirunaminnen” samt Inger Paines intervjumaterial.