På kolonilotten på Hertsön mötte hon nittioårige Aziz. Ett möte som sätter djupa spår i hennes inre och hennes fimskapande. "Jag blev väldigt rörd, vilket jag inte alls var förberedd på", säger Mitra Sohrabian.
En somrig dag för snart tio år sedan blir Mitra Sohrabian visad kolonilotten på Hertsön av en vän. En helt ny värld öppnades framför hennes ögon.
– Jag blev väldigt rörd, vilket jag inte alls var förberedd på. Där fanns en gemenskap och samhörighet med naturen jag inte upplevt tidigare, berättar Mitra.
Där träffar hon nittioårige Aziz. Han berättade om sitt liv och känslan av att befinna sig i ett främmande land och saknaden av sitt hemland. Något Mitra kunde känna igen sig i. Hon ville dokumentera allt och började filma mötena som blir allt fler.
– På vintern när han inte kunde vara där hade han det jättejobbigt. Han mådde inte bra, hade hälsoproblem och hade varit med om så mycket. Det jag vill skildra i filmen är hur det är att byta identitet och kunna bygga en ny utav det man skapar.
Som åttaåring gick Mitra Sohrabian konstkurser under sommarloven och drömde om att bli volontär.
Det blir ett möte som sätter djupa spår i hennes inre och hennes filmskapande.
Mitra är född och uppvuxen i Iran. Mamman var modeskapare, pappan skrev kalligrafi och brodern fotograferade.
– Däremot har de aldrig haft möjlighet att jobba med konsten på ett professionellt plan. Men jag tror det är av dem jag fått min inspiration. Konst var viktigt från början, säger Mitra.
Redan som åttaåring gick hon konstkurser under sommarloven och drömde om att bli volontär.
I artonårsåldern började hon läkarprogrammet i Iran men det blev för tungt för själen.
Men snart gjorde sig utanförskapet och rasismen sig synlig. "Den sista tiden har det blivit ännu värre. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på den politiska situationen i Europa och världen där fascismen och högermakterna tar över. Sverige följer försiktigt efter", säger Mitra Sohrabian.
Som ung studerade hon till läkare i Iran men slutade då det blev för tungt för själen. "Jag kan inte ta avstånd, utan sorgen äter upp mig inifrån", berättar Mitra.
– Konsten tog över mina tankar. Jag tror inte heller jag är rätt person för att vara läkare. Kanske har jag lite för mycket empati. Jag kan inte ta avstånd, utan sorgen äter upp mig inifrån, berättar Mitra.
Hon flyttade till London och började studera vid Croydon College Art and Design. I fem år gjorde hon animerade filmer om samhällsfrågor med kvinnor i fokus.
– Jag vill skildra kvinnor som har haft det tufft. Starka kvinnor som kommit till Sverige, säger Mitra.
Efter åren i London återvände hon till Iran. Men hon saknade Europa. Hennes kusin fanns i Luleå och det var på det sättet Mitra fann den snöklädda lilla staden i norr.
– Jag kom under en bra tid i Sveriges historia. Dörren var öppen och jag klev in, säger Mitra.
Mitra Sohrabian är född och uppfuxen i Iran. Det var hennes bror som gjorde att hon hamnade i den lilla snöklädda staden i norr. "Jag kom under en bra tid i Sveriges historia. Dörren var öppen och jag klev in", berättar hon.
Hon lärde sig svenska, fick många vänner och började jobba med animerad film på Norrbottens bildningsförbund.
Men snart började utanförskapet och rasismen göra sig synlig.
– Den sista tiden har det blivit ännu värre. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på den politiska situationen i Europa och världen där fascismen och högermakterna tar över. Sverige följer försiktigt efter, säger Mitra.
Hon upplever sig ibland tystad i det offentliga rummet.
– Om jag uttrycker mig politiskt kan jag bli tystad och få en kommentar: ”Du får vara tacksam att du fått komma till Sverige, klarar du det?” Då tar man automatiskt bort yttrandefriheten från en människa och det är allvarligt, säger Mitra.
Mitra drar försiktigt handen längs de gröna bladen utanför konsthallen Vita Duvans fönster.
Mitra Sohrabian känner samhörighet med naturen. "De rika länderna bidrar till naturkatastrofer och krig men den tredje världen drabbas", säger hon.
– På ett sätt är jag glad för pandemin i Sverige. Det är hemskt att så många blivit sjuka. Det jag menar är att svenska folket behöver känna hur andra har det och få mer empati. De rika länderna bidrar till naturkatastrofer och krig men den tredje världen drabbas. Många dör på grund av oss och pengar är en stark drivkraft.
Om somrarna gräver hon i jorden och sår frön på sin egen kolonilott.
– Det är frihet för mig.