Det är ingen konst att vara drabbad av psykisk ohälsa, men det är en konst att kunna skriva om det.
Genren har lockat många till sig som vill vädra sin egen situation. Det privata riskerar att bli privat och därmed ointressant. Förstå mig rätt. Det är bra att människor som drabbats av psykiska sjukdomar skriver. Det är en terapi i sig, men det betyder inte att det skrivandet är bra litteratur och behöver ges ut i bokform.
Tove Mörkberg skildrar tillvaron på en psykiatrisk avdelning. Korta, kärnfulla dikter – alltifrån ett ord till sex rader.
Avdelningen är starkt skild från världen utanför. Som om det finns två liv. Det innanför, det utanför. Det sjuka, det friska. Det sjuka, det till synes normala. Det där tiden står stilla.
Här befinner sig Tove Mörkbergs dikter, som trots allvaret tillåter sig att ha glimten i ögat. Det är det som bär dikterna och som gör att man vill läsa vidare.
Det finns en tillfrisknad, kanske inte tack vare medi-cinen – utan av att kunna reflektera över sin situation och inte döma sig själv eller låta någon annan göra det.
Någon säger
ronden är en myt
precis som
paradiset
…
Någon säger
om jag ser överläkaren
ska jag slå honom
sönder och samman
Det politiskt korrekta finns någon annanstans, bland till synes friska människor som ivrigt vill klättra.
För vad vet vi egentligen om det rumsliga tillstånd som kallas psyket?
Med Tove Mörkberg som ciceron får vi en viss insikt. Dikterna, fyllda av såväl värme som allvar, känns nödvändiga att ta del av i dagar som dessa.