Det hör inte till vanligheten att jag ställer mig i en demonstration, men i söndags hände det.
Vi var några hundra som samlades vid Gula paviljongen på Storgatan för att visa vår avsky mot nazism och extremistiskt våld.
Från scenen talade Kalle P.
Plötsligt kändes det lite extra känslosamt. Inte så mycket för det han sade, utan för att jag insåg att det var sista gången jag hörde honom tala som kommunalråd.
Jag förstod att jag faktiskt kommer att sakna honom.
Vi lämnar Karl Petersen för ett ögonblick och i stället stannar kvar kring anledningen till att vi hade samlats på Storgatan i söndags.
Nazistiskt våld är en så chockartad verklighet att jag faktiskt kände mig tvungen att vara en del av den massa som visade sympatier för det som hände i Kärrtorp. Det var både fint och starkt.
Sedan dess har jag läst mer eller mindre hoppfulla krönikor och inlägg som har handlat om att den där söndagen var vändpunkten, ett startskott för en folkrörelse mot nazism, rasism och främlingsfientlighet.
Så vill vi naturligtvis att det ska vara.
Men jag är tyvärr inte lika optimistisk.
2014 riskerar att bli fortsatt mörkt.
Delar av Europa befinner sig i djup ekonomisk kris. I Grekland är läget katastrofalt och allt fler ser lösningen i fascism. I Spanien skenar arbetslösheten och i spåren av detta har tonläget i den offentliga debatten skärpts. Till min fasa såg jag att regeringspartiet Partido Popular vill införa bisarra lagar, som bland annat innebär fem miljoner kronor i böter för att skända flaggan och en halv miljoner i böter för att göra satir över en politiker. Att skriva något kritiskt om Spanien på plakat ska ge 300 000 kronor i böter.
Det är ett avskaffande av demokrati som skrämmer mig, men bara en påminnelse om vad som kan hända om krisen blir nog djup. Det är då det blir lätt att börja peka finger, att utse syndabockar, att lockas till de enkla lösningarna.
Risken finns att Sverige dras med i krisen och i så fall ställs vi alla på prov. Det är då kampen blir på blodigt allvar: att fortsätta värna om alla människors lika värde, att försvara de svaga och utsatta mot krafter som vill dela in oss i ”vi och dom”.
Där har jag alltid sett Karl Petersen som en klippa.
Vi har absolut inte varit överens om allt och jag kan tycka att det blivit lite väl mycket personkult kring vårt kommunalråd. De senaste åren har det blivit allt mer uppenbart att Petersen varit lite väl mån om att förknippas med diverse monument; kulturhuset, Facebook, Universitetet, nybyggnationer.
Visst, Petersen bröt en psykologisk spärr och ett dödläge, vilket betytt mycket och som fått Luleå att växa, men för mig kommer arvet efter Kalle P inte alls att handla om byggnader.
För mig kommer han att bli ihågkommen som en politiker som alltid brydde sig om människan. Alla människor. Som stod sida vid sida med utsatta grupper och som definitivt har bidragit till ett varmare och öppnare Luleå.
Det fräste ur munnen på kommunalrådet när han sa:
– Luleå är en stad för alla. Och vi backar aldrig!
Min nyårsönskning blir att efterträdaren Niklas Nordström kan säga liknande ord med samma övertygelse.