Jag brukar kalla Bengt för Fjällvärldens Biggles, eftersom han är flygare och hanterar allt från flygplanstyper som Cessna till Super-Cub med den äran. Eftersom han därtill gillar att flyga till fjälls, passar det mig alldeles utmärkt. Därför bestämde vi oss för att i år rikta in oss på Kaitumälven och framför allt kring strömmarna med det klassiskt klingande namnet Tjirtjam.
Det finns en härlig känsla av frihet som kittlar mig, ett flygplan och två kompisar, bättre kanske det inte kan bli?
Tjirtjamströmmarna är verkligen klassisk mark för en inbiten flugfiskare. Gammalt tillbaka var vattendraget, som sammanbinder den Mellersta Kaitumsjön med den Nedre Kaitumsjön, förmodligen landets hetaste strömsträcka för strömlevande röding. Jag har haft vänner som fiskade där på sextiotalet, då hundratals rödingar backade ner från den Mellersta Kaitumsjön för att frossa på kläckande och flygga knott. Där fanns så mycket röding att det understundom till och med kunde ställa sig mellan benen på en utvadad sportfiskare. Min senaste röding i Tjirtjam fick jag 1994. Sedan dess har jag fiskat på trakten varje sommar och inte sett röken av en rödbuk.
Numera inlemmas området med fisket i hela Kaitumälven, som kan sägas vara ett av landets hetaste vattendrag för fin harr och rov öring. Ett par gånger har jag sett lax kring fiskecampen i Tjuonajokk och en gång en bjässe som skrämde livet ur grabben och mig uppe i Tjirtjam. De flesta laxarna kommer oftast inte längre än till Killingefallet.
Tjirtjam var lika inbjudande som alltid, förmodligen landets vackraste fiskeplats. Enorma klippkanter kring Tjikompakte som spanar ut över nejderna. Spegelblankt och vakande harrar…i mängder. Något längre ner efter strömmen, inbakad mellan högre stenar, fanns en pool med lugnare vatten, kanske en yta på högst 20 kvadratmeter. Det tycktes oss som räjongens alla harrar plötsligt hade träffats precis där. Det plaskade och stänkte kring vaken så det stod härliga till. Det var precis då som Bengt kom på att han hade glömt spöet i bilen! Han fick sköta fotograferandet och filmandet, allt medan harrarna tog på mina flugor, i stort sett i varje kast. Storleken var enastående med ett flertal fiskar kring kilot och just och över. Vi sparade två till den kommande halstringen.
Fenomenet är typiskt för harren, den att när en kläckning av någon insekt når kulmen, är omgivningens flesta fiskar naturligtvis där. Några timmar senare avtog kläckningen och plötsligt var platsen totalt fisktom.
Här pratar vi om kommunikation och forskningen har enbart vaga åsikter om hur fiskar meddelar sig med varandra. I kommande krönika ska jag lite mer personligt ta upp fenomenet.
Senare om aftonen äntrade vi planet för att flyga ner till vårt tält vid stranden av den Nedre Kaitumsjön, någon mil från den berömda fiskecampen i Tjuonajokk. Precis när vi klev ur det trånga planet vakade några harrar efter kanten. Nu blev Bengt plötsligt fiskesugen, trots att spöet låg i bilen.
På stranden låg en grövre kvist, inte helt olik en käpp. Eftersom svågern är en helgjuten tekniker tog naturligtvis geniknölarna över. Han greppade käppen, rotade i ryggsäcken och hittade en rulle med silvertejp. Han tejpade resolut fast spinnrullen nederst på pinnen, tog bort en ögla från kamerastativet och tejpade fast den som toppögla. Spinnaren blev en rosa tingest som förmodligen var ofiskbar…..trodde vi. Jag satte en hundring på att han inte skulle få en enda fisk på det utstyret. Plötsligt blev det omöjliga möjligt!
Det första försöket blev ett hejdundrande tremeters kast. Men där fanns en fin harr som högg direkt. Vi trodde inte våra ögon när han fick upp den på land! Nästan kilot på tre meter! Skratten ekade bland bergen. Det var liksom inte sant! Ett konstkast till, den gången på fyra meter. Ännu en harr högg men lossnade vid ”drillningen”. Det fanns naturligtvis ingen spänst i spöet. Middagen var räddad och kvällen blev alldeles underbar.
Den nya ”moderna” fiskeetiken påbjuder ett mer sparsamt fiske, där de flesta fiskarna släpps tillbaka. Det kan i och för sig vara en schysst tanke, även om jag anser att en fiskmiddag per dag på fjället ingår i helhetsupplevelsen. Däremot tar jag aldrig hem någon fisk från fjället. När det gäller harren är den absolut godast som färsk, för min del gärna som kokt eller varför inte som gravad.