Det har gått ett år sedan första symptomen kom. Gustav Mannesson, då 22, drabbades av en abnorm trötthet han aldrig stött på tidigare i sitt liv.
– Jag var helt slut. Sömnbehovet ökade kraftigt, jag var okoncentrerad, kunde inte planera eller strukturera. Min första tanke var att jag var skoltrött, säger Gustav som just då var inne i slutklämmen av studierna till fysioterapeut vid Luleå tekniska universitet.
Beslutet blev att konditionsträna mera för att öka förmågan att koncentrera sig och väcka kroppen. Det fungerade inte. I stället eskalerade problemen och Gustav började känna att höger knä var instabilt.
– Jahapp. Då började jag med rehab av det. Jag hann liksom aldrig bli orolig, jag tog det mer metodiskt.
Men inget blev bättre. Snarare sämre. Efter en bastukväll kom han ut med så kallad dropphand. Höger hand bara hängde. Men den piggnade till efter typ en kvart så Gustav tänkte inte mer på det.
Vintern knogade på, det blev februari och en ledig dag bestämmer sig Gustav och sambon Cajsa sig för att ta en långpromenad.
– Det var då vi märkte att höger fot liksom paddlade fram. Jag hade fått droppfot. Den betedde sig ungefär som handen gjorde efter bastun.
Gustav visar skillnaden på höger och vänster fot. Den sistnämnda måste han kämpa för att få upp i en tåhävning.
– Någonstans där började jag ta in att jag nog måste ta en sväng till läkaren. Det hela började kännas lite som en långsam stroke.
Väl medveten om hur MS ter sig, i och med de studier han tillskansat sig, var det ändå inget som fick honom att ta det som ett givet svar.
– Många runt mig blev väldigt oroliga när jag skickades till Umeå för undersökning. Jag hade tänkt att det kunde vara något som satt uppe i hjärnan och bökade men inte fördjupat mig mer i det. Det är liksom ingen idé oroa sig innan man vet.
Han hade Caisa med sig ner till Umeå där undersökningar av många de slag tog vid. Efter ett par dagar kom svaret: Du har MS.
– Det var riktigt skönt att få en förklarning på symtomen och att det inte rörde sig om exempelvis ALS. ”Jaha, men MS kan man ju leva med” tänkte jag.
Där och då fick han direkt ett dropp med de mediciner han nu går på.
– Det var så skönt, för de visste liksom exakt vad de skulle göra och vilka mediciner som skulle sättas in. I dag vet man så ofantligt mycket mer om MS än man gjorde för säg 15- 20 år sedan. ”Så, jag behöver bara äta daglig dos av D-vitamin samt sitta med dropp en gång i halvåret. Droppet tar fyra timmar, jag blir lite illamående av medicinen men äter ”anti-illamående-piller” varje dag och klarar mig bra på det.
Gustav strålar. Han verkar vara typen som tar utmaningar med ro och ser ljust på livets utmaningar. Han är väldigt öppen med sin sjukdom och berättar exempelvis i videoklipp på youtube hur hans liv ser ut som levandes med MS. Det var också där undertecknad såg honom första gången.
– Livet går vidare, det tar inte slut på något sätt bara för att jag får en sån här diagnos.
Utifrån den utbildning han genomgått och det jobb han nu har som fysioterapeut har han mött patienter med MS. Han berättar att han innan sin egen sjukdom trott att det värsta med MS skulle vara de motoriska svårigheter som sjukdomen kan medföra.
– Men det är absolut inte det som ger mig problem och utmaningar i vardagen, det finns så många hjälpmedel. Däremot är tröttheten ett stort bekymmer. Jag kan jobba 75 procent i dag men har fortfarande stort sömnbehov och blir fortare trött än tidigare.
Han håller dock i gång. Vi hakar på honom på gymmet en eftermiddag. Han är här ett par timmar i veckan men aldrig mer än en timme åt gången.
– Som MS-sjuk är jag väldigt känslig för värme, då sloknar kroppen. I somras var det så klart hemskt i den värme som var. Det blir en form av psuedo-skov som går över rätt så snabbt bara man kyler ned sig. Blir jag för varm här och till exempel märker hur handen börjar hänga går jag bara och kyler ned mig med kallvatten ett par minuter så blir det bättre.
Är det något som du helt och hållet måste skippa för att du fått den här sjukdomen?– Jag har funderat en hel del på det, men det enda jag kommit på som jag absolut inte klarar av är att gå i foppatofflar. Foten far liksom ur dem. Men det är helt okej för mig. Jag hoppar gärna över den grejen, haha!
Han och Cajsa ser en ljus framtid tillsammans där barn och ett aktivt liv finns med.
– Jag ser inga som helst problem med att leva ett rikt liv trots att jag lever med MS. Det gäller att acceptera sitt tillstånd och göra allt man kan för att ändå ta sig fram. Allt går, bara lite långsammare än innan. Eller annorlunda. Jag kan till exempel spela fotboll om jag så vill. Jag må vara sämst på plan, men det var jag redan innan, skrattar Gustav.