Ingegerd Berg, 75 år, Luleå:
Det skedde när jag var 15 år. Jag och en kompis var på vår första kvällsgudstjänst och vi skulle vara med i sånggruppen. Men på något vis kände vi att det inte var rätt att gå fram när väl sången kom, utan vi satt kvar i bänkarna. När gudstjänsten var slut kom en man ner och hälsade på alla människor och väl framme vid oss frågade han om vi var frälsta. Men nja, det kunde vi inte direkt påstå. Däremot pratade vi med honom och några andra vi kände där under kvällen och ja, jag kände ju att jag hade en tro på Jesus. Sedan, på cykeln på väg hem, var det som om något hände. Jag kände plötsligt hur jag var på väg hem på flera sätt. Att jag var på rätt väg i livet.
Det var så frälsningen började för mig och nu, 60 år senare, kan jag känna en otrolig tacksamhet över att ha fått gå just den här vägen. Den som frälsningssoldat. Jag har den vägen att tacka för mycket i livet. Så mycket värme och trygghet som givits mig tack vare mitt val av riktning och fokus. Om tvivlen kommer, för de kommer, brukar jag gå tillbaka till den där känslan jag hade på cykeln. Att jag är på rätt väg.
Frälsning och tro för mig handlar mycket om ett par rader som finns att läsa i Bibeln nämligen, att genom hjärtats tro blir man rättfärdig och genom munnens bekännelse blir man frälst. Så har det varit och så är det för mig.