På övervåningen till det gula tegelhus som inrymmer brandstationen i Junosuando tillbringar konstnären Joachim Karkea många timmar denna sommar. I augusti ska han ha sin största utställning hittills – i Kiruna.
En knarrande trätrappa leder upp till det stora rummet som badar i ljus, med fönster åt alla håll. Ekgolvet bär spår av färgstänk och på dörrarna sitter gulnade vita plastbokstäver som bildar orden ”Brandtorn”, ”Kokvrå” och ”Förråd”.
– Lokalen är gammal, kanske från 1950-talet. Jag tror att den har varit bank tidigare. Sen har det varit fyllecell på nedervåningen, säger Joakim Karkea.
Från ateljén har han utsikt över Torneälven som slingrar sig fram längs byn – den älv som han växte upp vid och som ständigt ger honom ny inspiration.
Men det har sina sidor att måla ovanför brandstationen. Ibland går larmet.
– Då hoppar man ju till. Det låter högt, speciellt om dörren är öppen.
Joachim Karkea var intresserad av konst redan som barn. Som tolvåring fick han praktikplats hos konstnären Bror Kruuka som lärde honom att måla norrsken.
I övre tonåren flyttade han till Kiruna där han jobbade några år innan han kom in på Konstskolan i Sunderbyn.
– Direkt efter skolan flyttade jag tillbaka till Kiruna och började jobba som svetsare, betongarbetare, lite allt möjligt. Sen blev jag takläggare.
Han fortsatte måla, men inte lika regelbundet.
– Men så började jag göra Kirunabilder, och jättemånga hörde av sig. I samma veva kom jag med i tv-programmet ”Konstnärsdrömmen”, och sedan har det bara rullat på.
Joachim Karkea kom tvåa i tävlingen och en hektisk tid följde:
– Jag tror att jag hade sex–sju utställningar på ett år, och jag jobbade samtidigt. Jag höll på att gå in i väggen.
Till varje utställning fick han producera nya verk.
– Jag tänkte att jag kan måla lite nytt och ta med en del från tidigare utställningar, men jag sålde ju allt. Jag var tvungen att måla på nätterna och jobba på dagarna, men det var kul samtidigt.
Som förebilder nämner han akvarellisten Stanislaw Zoladz.
– Sen kom Lerin när jag gick på Konstskolan. Läraren sa: ”Jaha, är det nya Lars Lerin?” Jag frågade: ”Vem är det, har han gått här?”
Mötet med Lars Lerin blev en stark upplevelse:
– Jäklar, han målar ju som jag, minns jag att jag tänkte. Och han målade kalhyggen också. Han blev en stor inspirationskälla.
För ett år sedan flyttade Joachim Karkea tillbaka till rötterna i Junosuando och numera är han konstnär på heltid.
– Det är det bästa, jag tycker om att måla här. Naturen finns ju överallt. Jag har älven och alla sjöar omkring. Bara ta med kastspöet och gå och fiska, så hittar man alltid något.
Han målar uteslutande akvarell, som både fascinerar och utmanar:
– Tjusningen är att man aldrig vet vad som händer när man har så mycket vatten. Egentligen passar det inte mig, för jag har inte så mycket tålamod. Man måste ju sitta och vänta och hela tiden vara på sin vakt.
Akvarell innebär också mycket teknik.
– Vissa saker måste du måla när det är torrt, vissa när det är blött. Och så finns det mittemellanläget, precis när det håller på att torka. Det beror på hur mycket spridning det ska ha.
Norrskensbilderna har blivit lite av hans signum, och de passar särskilt bra för akvarellmåleri, berättar han:
– Färgen åker en naturlig väg. Jag sitter inte och målar, det är vattnet och pigmenten som rör sig. Jag får sitta och vakta så att allt inte flyter ihop. Jag brukar ”valla”, då torkar det eftersom. Sen kan jag gå på med lite vatten och skölja bort lite om jag vill ha ljusare.
Den senaste tiden har han också målat vattenmotiv, något som kräver en hel del övning:
– Jag kommer ihåg när jag var liten och satt och tittade i en bok om Anders Zorn och läste: ”Det tog mig 20 år att lära mig måla vatten”. Jaha, tänkte jag och smällde igen boken. Men jag fortsatte nöta, och då började det lossna till slut. Sen la jag ner och började igen. Och jag tänkte ”det tar fan 20 år ändå”.
Han ler och tillägger:
– Och det har nog gått 20 år nu, om inte mer.
Vari ligger svårigheten?
– I att försöka få de här speglingarna, djupet i vattnet och sen att molnen speglas i vattnet. Och att få till det så att man ser stenarna på botten är svårt.
Och vad är hemligheten?
– Att måla så tunt som möjligt och sen skölja. Om jag drar bort lite av färgen blir det ett annat djup i bilden.
Innan han går till ateljén brukar han åka ut en sväng.
– Oftast får jag idéerna när jag kör bil. Om jag ser något tar jag mobilen och trycker. Då har jag passerat motivet, men tar jag bara en bild så kommer jag ihåg, även om den är skitsuddig. Mobilen är nästan som en skissbok.
Joachim Karkea säger sig inte ha någon brist på idéer och har ofta flera målningar på gång samtidigt. Han pekar på en målning med en vedhög:
– Jag stod och staplade vet, och solen kom fram. Jag tyckte det blev så fint ljus och tänkte att det måste jag måla.
Han slänger aldrig något som han påbörjat, även om det blir fel.
– Ibland brukar jag bara lämna en bild. Jag sprutar på jättemycket vatten och går hem, och när jag kommer tillbaka kollar jag vad det blev. Då kan man också få idéer, att det liknar typ ett träd.
Den 7 augusti är det vernissage för hans utställning hos Kiruna konstgille.
– Det blir nog den största utställning jag har haft. De har en väldigt fin lokal, men den är så enorm att jag fick ångest.
Han jobbar alltid in i det sista inför utställningarna:
– En gång hann inte ens färgen torka när jag var på väg. Men då blir det som bäst, när man släpper allt.
Joachim Karkea har lätt för att måla, och ibland kan han riktigt längta efter att få fortsätta.
– I huvudet målar jag jämt. Jag kan sitta en hel kväll och planera hur jag ska göra, gå igenom varje steg. Så jag jobbar hela tiden. Man blir ju knäpp, alltså, säger han och suckar med plirande blick innan han tillägger:
– Det är som brottning, jag brottas med färgen.
Han berättar om färgernas egenskaper och att de alla reagerar olika. Om han strör på salt spricker de, sprutar han på vatten just innan det har torkat blir det som blomningar.
– Jag kan ta en gul och blanda med fem olika blå och alla blir olika nyanser. Det är spännande att testa och se vad som händer.
Joachim Karkea tröttnar aldrig:
– Det finns så otroligt många vägar att gå, det tar aldrig slut. Kanske är det därför jag fortsätter att måla. Det är som musik, du kan ju komponera hur länge du vill – ett helt liv.