Pink har på något sätt kommit till vägs ände nu. Den brötiga funkrocken, eller vad man ska kalla det, börjar bli ganska så tröttsam nu, och det är bara i de spår som skvallrar om någonting helt annat som den här plattan har några som helst kvaliteter. Lyssna på Beam me up, som är en finstämd countryballad, eller poppiga True love (en duett med Lily Allen), och ni förstår att Pink skulle kunna göra något mycket bättre än alla dessa distade gitarrer och... eh... ja brötighet som fular ner den här skivan.
För min del får Pink gärna utforska andra genrer på nästa skiva.