Har du blivit svarslös, känt dig nedtryckt eller skämts, i ett meningsutbyte med någon? Förmodligen har du blivit utsatt för någon form av retoriska trick. Vattenfalls skadereglerare i både Stora och Lilla Lule älv, under utbyggnadernas tid, hade statens mandat att utföra sitt uppdrag. Retoriken var underförstådd: ta de 200 kronorna för fallrätten och fisket, och/eller de slarvigt utförda pirarna, eller så blir marken exproprierad. Jag tror inte att alla skadereglerare, arbetare själva, tyckte att det jobbet var särskilt roligt. ”Lokalbefolkningen”, alltså det som kolonialmakten/staten ansåg oss som, visste att vi inte hade något att sätta emot uppdämningarna och kraftstationerna. Retoriken byggde på argument med hot, och auktoritetsargument. Staten vet bäst, och om du inte gör som staten vet, så blir det konsekvenser.
Argument med hot och auktoritetsargument är extremt vanliga i frågor om skogsbruk, vattenkraft och gruva. Exploatörerna, på statlig eller lokal nivå, hotar med arbetslöshet, eller att ”den yngre generationen lämnar kommunen”. Hotet ligger på flera nivåer: inga jobb, om inte skogsbruk eller gruva får tjäna pengar på naturresurserna. Dessutom att barnen, det vi har allra mest kärt, inte ska vilja stanna kvar.
Kolonialistiska och kapitalistiska bolag, flera av dem statliga – alltså våra skattebetalares – har lärt sig hur man kidnappar narrativ (berättelser om verkligheten) och gör om dem till en övertalningsdefinition. Man döper om något fult till något fint. Att ett kalhygge är en föryngringsyta har vi alla hört, men kampanjen om att kalhyggena och monokulturerna är ”Framtidens skog”, måste ha kostat många skogsbiotoper av oersättligt slag. På samma sätt marknadsför Vattenfall sin el som ”grön”. Sist jag tittade så fanns det inga uttrar i Lulleketjeforsen vid Östra Randijaur, eller något som helst liv överhuvudtaget i den 16 km långa, torra älvfåran, mellan Letsi och Stora Lule älv.
Ett föga känt faktum är att vattenkraftutbyggnaderna i Stora och Lilla Lule älv, gjort att människor ur ”lokalbefolkningen” begått självmord eller inte klarat av att flytta, när deras marker och hus dränktes av ”framskridandet”, med personlig katastrof som följd.
Det behövs en folkrörelse för att rädda inte bara klimatet, utan också miljön, de platser där vi lever. Själv är jag skrämd och förundrad över hur människor i beslutande ställning kan plädera för och fortsätta att offra skog, vatten och marker. Särskilt i en kommun som redan offrat mer än tillräckligt.