För NSD:s läsare är Anna Hörnell bekant som återkommande krönikör och reporter. I mars kommer första romanen, en gammal dröm som blev sann.
– Jag har skrivit så länge jag kan minnas, och jag har aldrig haft så roligt som när jag får hitta på.
Hon ler när hon minns den bok som hon och en kompis skrev i ettan, en bilderbok om ett träd som ville ha fötter.
– Något år senare skrev vi en Harry Potter-pastisch, som alla 90-talistungar. Jag ville skicka den till förlag, men de andra fegade ur och jag blev så himla sur.
Debutromanen ”I Kalifornien skälver jorden” är den första som hon lämnat till förlag, men skrivandet har hon alltid haft med sig. Hon bestämde sig för att bli författare redan som barn, men kom sedan på att det inte går att utbilda sig till det.
– Då får jag väl ta något annat med skrivande, tänkte jag, och testade journalistiken.
Sedan upptäckte hon Författarskolan i Lund där hon gick i två år, och just nu pluggar hon sista terminen på Biskops Arnös författarskola.
Hur utbildar man sig till författare?
– För mig har det handlat mycket om att få ett skrivande sammanhang, med människor som tar litteratur på lika stort allvar som jag, och att möta varandra som skrivande personer. Vi sitter i små grupper och ”närläser” varandras tester. Det ger så fruktansvärt mycket till mitt skrivande, att bara få höra vad någon annan tycker att jag har skrivit. Inte om det är bra eller dåligt, men om jag tror att jag har skrivit en bok om Kalifornien så kanske det visar sig att någon annan tycker att jag har skrivit en bok om träd. Och då kan jag få syn på något, att det var ju egentligen det.
Vad har utbildningen gjort med ditt språk och ditt skrivande?
– Framför allt har det gett en trygghet i att jag kan det här, och den tryggheten har också gett den friheten att jag kan leka och lattja runt. Där Lund gav mig någon form av disciplin och tro på mitt eget skrivande, så ville jag att Biskops Arnö-året skulle vara lustdrivet och lekbetonat. Nu experimenterar jag, skriver många olika genrer och testar.
Idén till ”I Kalifornien skälver jorden” föddes under hennes år på college i USA, mellan 2010 och 2015.
– Dels älskar jag Kalifornien som plats, dels finns det mycket i collegeatmosfären som jag tycker är litterärt intressant. Det är en kultur där varje impuls ska bejakas till varje pris.
Hon berättar om 18-åriga amerikaner med sträng uppfostran som flyttar hemifrån till college, och plötsligt har all frihet i världen.
– Jag ville skildra den miljön, och huvudkaraktären Melin, en 19-årig svensk tjej som sticker till USA för ett år, har varit mitt litterära alter ego sedan jag var 14-ish. Fram till det här manuset var det bara jag, fast jag kunde låtsas att det var påhittat. Men jag var tvungen att rycka loss Melin från Anna för att det skulle gå att skriva om det på ett litterärt intressant sätt.
Kontraktet skrevs i december 2017, så väntan har varit lång.
– Det känns jättekul att boksläppet närmar sig, men jag vet att en genomsnittlig debutant inte säljer så mycket i Sverige, så jag försöker hålla förväntningarna låga. Om det skulle dyka upp en läsare som säger: ”Du fick mig att tänka lite på vad ord kan göra”, så skulle jag vara nöjd.
När hon får skrivkramp brukar hon försöka distrahera sig själv, framför allt med översättning.
– En rolig grej är att sitt och översätta låttexter från engelska. Det håller fingrarna igång och jag gör något skrivrelaterat, då får jag inte samma skrivkrampsångest som om jag inte skriver alls.
Hon skrattar till:
– Nu låter det som om jag sitter och knattrar hela tiden, men det gör jag inte. Jag spelar mycket ”The Sims”, och kollar jättemycket på gympa. Jag kanske är norra Europas största gymnastikfan. Det är en så rolig sport, så extrem. Jag är övertygad om att gymnaster är de fysiskt starkaste idrottarna. Det är också så små marginaler mellan att falla från bommen och inte.
Nästa bokmanus hoppas hon få iväg till ett förlag någon gång under 2019.
– Det är en vuxenroman som tar avstamp i ett par hundra brev som jag hittade i min farfars stall, skrivna till en kvinnlig konstnär som hette Annie Ankarcrona och som levde mellan 1879 och 1962. Jag har i ganska många år försökt jaga ifatt den här kvinnan på olika sätt. Det är svårt med någon som är död och inte har så många efterlevande. Ur det föddes en roman som har både en nutida och en dåtida komponent.
– Sedan ska jag gå klart utbildningen på Biskops Arnö, kanske läser jag där ett år till. Annars återvänder jag till journalistiken och försöker kombinera det med det skönlitterära skrivandet.
Anna Hörnell läste 40 böcker under 2018.
– Jag slutade läsa ett tag, ungefär när jag hade en dipp med skrivandet också, i college. När jag läste mycket kurslitteratur fanns inte energin, och så var jag deprimerad.
När hon tog upp läsningen igen insåg hon att det är en konditionssport, och satte upp mål. Första året var det tolv böcker, sedan blev det fler och fler.
Hon föredrar att promenera när hon läser, något som varit svårt det senaste året:
– Nu bor jag på en liten, liten ö i Mälaren och går aldrig några längre sträckor för allt ligger så nära. Så jag har haft lite problem med hur jag ska hitta lästid. Samtidigt har jag svårt att promenera om jag inte har ett mål. Men jag brukar sitta i skolbiblioteket istället.
Hur väljer du vilka böcker du ska läsa?
– Vi läser mycket skönlitteratur som en del av utbildningen, annars är det extremt mycket lust. Mina bekväma zoner inom läsning är ungdomsböcker, gärna skrivna av roliga, kvinnliga författare, säger hon och nämner Jenny Jägerfeld, Lisa Bjärbo och Johanna Thydell.
Mest svenskt?
– Ja, svenskt och amerikanskt är mina tryggaste zoner, jag borde utmana mig själv mer där.
Största läsupplevelsen?
– Förra året var det ”Aednan” av Linnea Axelsson. Jag köpte den och tänkte att jag skulle ha den som ”läsa-hemma-bok”, för jag kunde ju inte gå runt med en 800-sidorsbok, promenerande. Men det gjorde jag, för jag kunde inte släppa den. Jag läste den på två dagar, gick omkring med den överallt. En tidig upplevelse var ”Harry Potter”, och någon gång i tonåren när jag läste Peter Pauls ”Vilja växa”. Jag hittade väl någon sorts mörker där som jag sedan har anammat mycket i mitt eget skrivande.
Varför skriver du?
– För att det är det absolut roligaste jag vet att hänga i mitt eget huvud, men också för den där känslan när jag lyckas skriva nåt som är helt och hållet fiktivt och inser att jag ändå har lyckats skriva något som är sant, att det går att ljuga sig fram till en sanning, på nåt sätt.
Hon ler lite när hon lutar huvudet mot handen och tillägger:
– Och för att göra fyraåriga Anna rättvisa.