Tusentals föremål som dockor, strumpor, storpotäter och målade trätavlor samsas om utrymmet med skisser och en papier-maché-megafon med blommor. På en liten tv visas ett klipp från 1961 där han spelar Lars Forssells ”Narren” och Federico García Lorcas ”Blodsbröllop” i Malmbergets nyöppnade bibliotek.
– Jag kallar utställningen för en sorts nattklubb eller stillastående teater. Mina figurer ligger livlösa, men jag tror att de börjar röra sig när natten faller på, för de har så starka uttryck.
Han tystnar en stund och tillägger:
– Det är precis som jag, som inte orkar röra mig så mycket men ändå vill fortsätta röra mig i tankarna och bildmässigt.
Staffan Westerberg lovordar curatorn och konstnären Pontus Lindvall som fick idén till utställningen som tidigare visats i Eskilstuna konsthall:
– Han är min skyddsängel i fråga om att presentera mig, den människa som bäst av alla har förstått allt jag har hållit på med i hela mitt liv.
Pontus Lindvall berättar att det mesta i utställningen är saker som Staffan Westerberg har hemma till vardags:
– Själva poängen med utställningen var att flytta magin till det här rummet. Det förändras av det rörliga materialet, och Staffan i högtalarna som läser dikter med några minuters mellanrum. Det är så nära en temporal konstupplevelse man kan komma, fast i en utställning.
Direkt efter vernissagen ska Staffan Westerberg till teaterscenen:
– Nu när jag har blivit med rullator är teater för mig en illusion. Men jag ska ha ett litet jippo på Norrbottensteatern med skådespelare som jag har jobbat med. Tillsammans minns vi hur det var, hur roligt vi hade en gång i tiden och hur duktiga vi var.
Kärleken till teatern började gro någonstans hemma i disponentvillan i Luleå, och tog fart när han som åttaåring fick gå med sina föräldrar på teater.
– Det var i gamla biografen Saga, som vette mot Norra hamnen. ”Glada änkan” var starten på mitt teaterintresse, men det var mest för kulisserna. Jag tyckte det var fantastiskt att de över huvud taget kunde gå upp och visa något.
Staffan Westerberg skrev senare pjäsen ”Glada änkans röv”, som handlade just om mötet med den fantastiska teatern som var så oåtkomlig.
– Men innan jag visste ordet av så var jag själv i teatern.
Han gjorde små miniatyrteatrar hemma som han inte vågade visa för någon.
– Sedan höll jag på ganska avancerat med kasperdockor, som Lars Forssells ”Narren”. När det till slut kom ut fick jag gå till skampålen genom att visa upp det för mina kompisar på gymnasiet. Men då blev jag plötsligt någon. Man får göra ordentliga kliv i livet för att våga något. Fasansfulla kliv ibland.
Om ett par veckor fyller Staffan Westerberg 85 år. När utställningen har vernissage i konsthallen under lördagen vill han vara på plats:
– Det är lustfyllt att utställningen hamnar i Luleå till slut. Jag säger till mig själv att jag verkligen ska hålla mig frisk tills jag kommer. Sen får det vara efter det. Luleåborna kan vara stolta över mig, att jag tar mina sista krafter och kommer till dem.
På lördagen öppnar även utställningen ”Tornedalen”, där åtta konstnärer fyller stora delar av konsthallen i en mönstring av vad Tornedalen har varit, är, och kanske kan vara.
Där finns Tora Regina Rensgaards detaljrika, naivistiska målningar från 1960- och 1970-talet med allt från laestadianska bönemöten till ett vilt midsommarfirande där männen ligger utslagna i gräset med flaskor i händerna. Fotografen Kenneth Mikko skildrar hur trakten ser ut i dag, med bärplockare från andra länder och en kille som kommit hem för att hjälpa sin farmor med veden.
På en vägg på övre plan hänger Sanna Haimilas målningar på plexiglas i serien ”Flow”, där färgen är målad på baksidan av glaset.
– Man börjar med det yttersta lagret, och målar alltså baklänges. Det är en speciell och spännande arbetsmetod, berättar konsthallens konstnärlige ledare Hans Sundvall.
Lena Ylipää från Lainio har hittat tillbaka till konsten med projektet ”Arv” som består av konsthantverk och teckningar:
– Jag och min syster ärvde lite mark när vår far gick bort. Från att ha varit barndomens fika- och täljaskog blev det något vi måste lära oss att förvalta. Projektet är ett sätt för mig att få alla aspekter på tillvaron att mötas igen. Teckningen är så fundamental i berättandet och konstnärskapet. Och snickrandet. Och tänkandet också.
Fotnot: Under lördagens vernissage delar Staffan Westerberg även ut Lilla bläs stipendium till Pontus Lindvall.