"Det är här jag gör skillnad för medlemmarna"

Vi träffas i receptionen på LO-borgen i Stockholm, tar hissen upp till femte våningen och slår oss ner i representationsvåningen. Till kontoret får vi inte komma. Med oss sitter pressekreteraren Sigrid Böe.

– Jag är uppvuxen på Knöppelåsen. När jag blev lite äldre flyttade vi till Hertsön, där jag började sjuan. Jag spelade fotboll i IFK Luleå och basket med BK Höken. Min mamma och pappa är skilda, men båda bor i Luleå. När jag och min familj kommer upp bor vi ibland i pappas sommarstuga, mammas lägenhet eller min kusins husvagn. Det löser sig alltid.

– Det är somrarna jag saknar mest nu när vi har flyttat. Det är ingen sommar om vi inte åker upp till Luleå. Jag gillar alla människor och skärgården, som är Sveriges vackraste.

– Ja, det kändes som att nu kunde man lägga sig ner och checka in (skratt). Det var fantastiskt. Jag är ju väldigt intresserad och det är så roligt att min äldsta dotter är nästan lika passionerad som jag.

– När jag jobbade på Luleå kommun hade jag ansvar för ishallen som då hette Delfinen. Nu följer jag matcherna så mycket jag hinner. 2012, när jag valdes till det här uppdraget fick jag en lagtröja från Luleå hockey. Det var väldigt roligt. Nummer tolv. Med alla spelares namnteckningar. Tidigare var ju tre Stockholmslag med i SHL, men nu är det ju bara Djurgården och då ska det stämma med almanackan, om det fungerar så går jag på matcherna. Eller ser på tv, tyvärr är det ju så att jag sällan hinner det på vardagarna. På helgerna går det bättre.

– Ja, när jag blev vald till Kommunals vice ordförande 2010 började jag veckopendla. Jag höll ut i ett halvår. Sedan kände både jag och hela familjen att det här är inte bra.

– Jag tappade den vardagliga kontakten med barnen som är så viktig. Så därför gick flyttlasset till Stockholm och här har vi snart bott i fem års tid. Vi bor i en fyra, hyreslägenhet i de ­centrala delarna av Stockholm. Så ­barnen har varsitt rum. Det är en ­hyreslägenhet.

–  Det var inte alldeles självklart att flytta hit. Vi gick igenom det ­ordentligt, min fru och jag.

– Barnen var i tidiga tonåren, en känslig period. Men det har gått bra. Barnen trivs. De har ju fått nya kompisar. Och min fru trivs bra.

– Men jag har stundtals en enorm hemlängtan. Inte minst när man varit upp till Luleå och sedan ska åka därifrån.

– Det kan vara väldigt tungt, när man har umgåtts med släkt och vänner och varit på Luleå hockeys hemmamatcher. Då inser man hur mycket man har saknat det.

– Jag gick tvåårig elektrikerutbildning med påbyggnad styr- och regler på Bergnässkolan. Efter skolan fick jag jobb på värmeverket, sedan på sjukhuset i Luleå, som fanns på den tiden. Där fick jag min första praktikplats. Det var i mitten av 90-talet. Sedan fick jag vikariat en månad, sedan en månad till och så rullade det på så där.

– Det var då jag började fundera på hur länge ska man behöva vara vikarie. Så jag började fråga runt lite. Min mamma hade sagt vid middagsbordet att nu Tobias, när du får ett riktigt jobb ska du gå med i facket. Facket är bra för dig. Så jag for till Kommunals expedition och frågade om jag kunde få hjälp. Det blev lite turer fram och tillbaka, men jag och även mina två ­arbetskamrater fick tillsvidareanställning. Det här var min första kontakt med svensk fackföreningsrörelse. Och jag är evigt tacksam för Kommunals insats. Det visar också på värdet av facklig verksamhet.

– Sedan var det dags att slå ihop Luleå och Bodens sjukhus och då började jag se mig om efter ett annat arbete. Jag fick jobb i Luleå kommun. Som maskinist på tekniska förvaltningen fick jag sköta om mycket på Hertsön, där jag bodde.

– Det var när jag jobbade på kommunen. Arbetsplatsombudet meddelade att han skulle sluta. Och mina ­arbetskamrater i fikarummet utsåg mig till efterträdare.

– Till att börja med var jag lite misstänksam för jag hade aldrig haft en tanke på att engagera mig fackligt eller politiskt. Ingen av mina föräldrar har varit det. De har pratat mycket politik hemma och båda var med i LO-förbund. Så det här var lite nytt för mig. Jag fick gå utbildningar som Kommunal, LO och ABF hade. Då såg jag att ju att ju mer kunskap man hade, desto mer kunde jag göra för mina arbetskamrater. Då var jag 25 år.

– Jag fick allt fler uppdrag i Kommunal och så småningom på sektionsnivå. Jag började jobba på Kommunals expedition. Jag valdes in i förbundsstyrelsen. Då var jag 28 år. Ganska fort blev jag vice ordförande i Kommunal Luleå under Staffan Ek, en legendarisk ordförande som satt i över 40 år, tror jag. Och så blev jag ordförande för Kommunal Luleå. Jag blev även vice ordförande i Kommunals läns­avdelning och sedan blev jag även ordförande där.

– Ja, då skulle Kommunal välja ny vice ordförande för Kommunal i Sverige. Jag tackade först nej till att bli nominerad, för jag insåg att det skulle vara svårt att kombinera med att bo i Luleå.

– Jag har aldrig haft tankar att lämna Norrbotten. Sen gjorde man några övertalningsförsök. Så tog jag och min fru Linda en helg och diskuterade det här. Och det är ju så att när jag har engagerat sig så vill jag ju ha så stor påverkansmöjlighet som möjligt. Då kan man förändra. Så slutligen tackade vi ja och jag valdes på Kommunals kongress 2010.

– Det var kongressval 2012. Då var jag en av kandidaterna till ordförandeposten. Jag hade en diskussion med valberedningen och det blev en väldigt bra lösning där jag blev vice ordförande när Karl-Petter Thorwaldsson blev ordförande.

– Det här är ingenting man går runt och planerar. Jag hade sett framför mig ett långt liv i Kommunal.

– Jag tog ett uppdrag i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Men jag kände att när man är företrädare för Kommunal på lokal nivå och har uppdrag för samma kommun så hamnade jag i lojalitetskonflikt. Då blev jag även arbetsgivare eftersom jag var ­företrädare i kommunfullmäktige. Då tänkte jag vad är det jag brinner för, vad är det jag vill göra? Då var det ­faktisk ganska enkelt.

– Det är i facket jag vill vara. Det är här jag kan göra skillnad för medlemmarna och arbeta för förbättringar.

– Ja, det är en av världens starkaste medlemsorganisationer. Det ger stor makt. Med det följer också ett stort ansvar. Vi har bland annat lyckats påverka så att a-kassan höjs. Det gör stor skillnad för dem som har det allra ­tuffast. Och satsningar på förebyggande skyddsarbete, fler arbetsmiljöingenjörer och mer skyddsronder.

– Det handlar om höjda löner och ­höjda lägsta löner, minska inkomstskillnaden mellan kvinnor och män. Antalet visstidsanställningar, deltidsanställningar och vikariat har ökat. Vi måste få tryggare jobb. Det ­måste vara fackets viktigaste uppgift. Det finns stora utmaningar, men jag tror ­absolut att det går.