Trots att solen inte skiner denna jämngråa morgon så är solglasögon ett måste för att kunna se några kontraster mellan den vita isvägen och den ljusgråa himmelen.
Ute på Junkön pågår livet i en stilla lunk. Ön som sommartid sjuder av liv har nu under vintermånaderna ett betydligt lugnare tempo när vi hälsar på hos de två bofasta familjerna, Lars och Ulrika Ökvist samt Bengt Ruthström och Gunita Möller.
I drygt tio år har Bengt och Gunita bott ute på Junkön. De tre-fyra första åren jobbade Bengt på universitetet och kunde pendla fram och tillbaka till stan. Sommartid gick det en arbetsbåt morgon och kväll. Vintertid när isen lagt sig går isvägen via Sandön in till fastlandet. Men så för snart sex år sen, vid 59 års ålder bestämde sig Bengt för att ta pension.
– Nu ägnar jag mig en del åt musik och bandet Euskefeurat. Vi har nyss varit på en fyra-dagars turné i Uppsala och ska ut och spela nästa vecka igen.
Förutom musiken finns en hel del annat att fixa med på ön. Ute på gården längs mot en förrådsvägg står ett antal skidor uppställda i alla tänkbara varianter. Inne i växthuset, i väntan på att odlingssäsongen ska starta, står en el-fatbike som han använder för att ta sig fram.
– Den här är väldigt rolig att cykla med. Jag insåg att om jag ska ha en fatbike så behöver den ha en elmotor som man kan få lite hjälp av, vi har ju inte så bra vägar här.
Det lilla huset som de bor i byggdes av Bengts far och stod klar 1960, och de tog över den då han gick bort.
– Stugan var från början en tvättstuga som stod vid järnvägsövergången i Notviken. Pappa arbetade som stins på Notvikens station så vi bodde där intill. När de två tvättstugorna skulle rivas så köpte pappa en av dem, monterade ned den och fraktade ut den hit, den andra tvättstugan fördes till Hindersön, berättar Bengt.
Att i slutet av 1950-talet montera ned ett hus och frakta det med båt ut i skärgården krävde en hel del.
– På den tiden fanns det ju inte så stora båtar. Vi hade en sex-meters båt med liten motor på tre hästar som vi på slutet av 50-talet lastade och puttrade på så sätt hit stugan från Notviken. Det blev många turer fram och tillbaka minst sagt. De största delarna togs över med häst och vagn på vintern.
Senare byggdes den gamla tvättstugan ut och boytan fördubblades.
– Det är inte så stort, men det är en utmaning och man hittar sätt att utnyttja varje kvadrat man har, säger Gunita.
– Närheten till vattnet är ju fantastiskt. Det som på sommaren kan vara lite jobbigt är att solen går upp klockan två på natten och lyser rakt in i sovrummet, fyller Bengt i.
Paret beskriver det som en frihet att kunna bo så här.
– Jag trivs väldigt bra här ute, speciellt nu under vintern är det ju lättare i och med att vi har isvägen. Det är under förfallotiden som kommunen är lite dålig att hålla upp transporterna på den här sidan isrännan. Ett tag kunde vi åka in till stan en gång i månaden med helikopter, för att handla. Men den servicen lade de ner. Det gör det hela lite svårare, speciellt om man har läkarbesök eller nåt liknande inne i stan. Men det gäller att hålla sig frisk, konstaterar hon.
Olyckan kan ju ändå vara framme, något som Gunita fick erfara när hon för några år sedan halkade och bröt lårbenet under en sparktur på ön. Då kändes hjälpen långt borta och det tog lång tid innan hon fick hjälp och kunde ta sig till sjukhus.
Trots detta trivs både Bengt och Gunita väl på ön. Inte minst lockar närheten till naturen.
– Naturen ändrar sig ju varje dag och det är fantastiskt att se, men det finns nackdelar också. Det blåser ju alltid här, lite högre upp på ön har de mera lä. Att odla är också svårt, blommorna blåser sönder. Så det är utmaningar på många sätt.
Vilken årstid är bäst här?– Svårt att säga, men vårvintern gillar jag ju – med solen, den gnistrande snön och man kan sitta ute, menar Gunita. Sedan är ju hösten också fin när turistsäsongen är över.
– Vi brukar packa med oss lite fika och åka iväg och en bit och sätta sig i en solglänta, eller bara skotta fram en altan utanför dörren. Det är väldigt fint, nackdelen med att bo just här är att när det blåser kuling så får vi all snö som landar mitt på gården och det blir en hel del. Nu har vi en snöslunga och det underlättar, säger Bengt.
Livet på ön innebär verkligen att få känna på vädrets starka makter. I höstas drog en storm in över ön så kraftig att den tryckte sönder piren i hamnen.
– Det var enormt vilka vågor det blev. Vår brygga vid huset drog i väg, trots att jag hade bultat fast den rejält, så den får vi hämta tillbaka när snön är borta.
En bit bort bor grannarna Lars och Ulrika Ökvist, fiskefamiljen som i generationer ända sedan slutet av 1700-talet bott på ön. Under barmarksperioden går den mesta tiden åt till fiske, under vintrarna ägnar man sig mer åt att rusta redskap, och hålla isvägarna öppna. Just nu pågår dock ett större renoveringsprojekt i den gamla släktgården berättar de över en fika vid köksbordet.
– Vi har länge planerat att renovera, men de senaste åren har isarna varit så dåliga att det varit svårt för byggare att ta sig hit, men nu gick det att få till, berättar Ulrika som njuter av lugnet som lägger sig under vintermånaderna.
– Det är härligt att bo så här nära naturen. I november och december är det ganska tyst här. Det är så fantastisk skönt och så vackert. November har man väl aldrig gillat tidigare, men här ute upplever jag den inte så mörk och trist. När november kommer lägger sig lugnet efter att man jobbat hårt en lång period. Man kan gå ut och promenera i skogen och så. Det är jättehärligt, säger Ulrika.
När isen lagt sig på Bottenviken underlättas livet på fler sätt.
– Det känns lyxigt när isvägen är klar och man kan köra hela vägen till gården när man varit och handlat exempelvis. Annars får man ta upp matvarorna i skottkärra från båten. Och så har jag skaffat mig en gammal postcykel med behållare fram och bak, den är jättepraktisk.
Nu blir turerna in till stan mer sällsynta då dottern Lovisa, 20, bor i stan och tar med sig ut till ön det som behövs.
Under vintern brukar de också stödutfodra älgarna som är väldigt utsatta och har svårt att hitta mat under de snörika vintrarna, en och annat rådjur som också hittat ut i skärgården får också extra mat.
– Tidigare så hittade vi alltid någon död älg under vintern men det har inte hänt i år. Däremot har något rådjur strukit med. Vi har hittat två som varit skadade. Vi har tidigare inte haft så mycket rådjur här, de är ju egentligen inte anpassade för klimatet här ute så de har det svårt just nu och behöver stödutfodring, säger Lars.
Vintertid är han den som håller öppet isvägen mellan Junkön och Sandön. Det blir många långa timmar i traktorn, inte minst denna vinter då snön periodvis vräkt ned.
–I vinter har det varit ganska besvärligt. Det har kommit mycket snö och det driver igen var och varannan dag. Det mesta har jag kört med slunga men har inte gjort vägen lika bred som vi brukar ha den, fördelen är att man då inte heller får de höga plogkarmarna som det driver emot.
Vad gör du alla timmarna i traktorn?– Funderar på myndigheterna och hur de fungerar, säger han med ett snett leende och syftar på myndighetens syn på fiskerinäringen som han menar försvårar för yrkesfiskarna.
– Exempelvis har vi ett sälbestånd som ständigt ökar, vi vill kunna jaga säl i större utsträckning för att skydda fisket eftersom sälen äter enorma mängder. Men det finns tjänstemän på länsstyrelsen som menar att vi måste anpassa oss till sälen. Den var ju här först. För mig känns det som ett konstigt sätt att resonera.