När jag såg ”Liv Strömquist tänker på dig” höll jag på att gå sönder av skratt och igenkänning. Jag såg om den föreställningen. Tre gånger. Gissa om jag senare blev glad när den hade kommit upp på Svtplay och att jag alltså fick möjlighet att se den hemma. Men när jag, ensam i min soffa, såg föreställningen på min lilla dataskärm var den inte alls lika bra. Viss konst måste helt enkelt upplevas live.
Den sanningen blir återigen aktuell när jag under lördagskvällen ser performanceverket ”Azdora” på Galleri Syster. Jag filmar nämligen små snuttar av det och lägger ut på Instagram. Mina följare frågar vad tusan det är som pågår och menar att detta inte var av hög kvalité. Jag tänker att de som inte var där, de förstår ingenting. Viss konst måste helt enkelt upplevas live.
Projektet Azdora är konstnären Markus Öhrns hyllning till hans döda mormor Eva-Britt Niemi från Tornedalen. Det har pågått i flera år och går i korthet ut på att ett gäng äldre italienska kvinnor ska uppfylla Eva-Britts önskan om att leva destruktivt. Under åren har de slagit sönder bilar och tatuerat sig. Scener från detta visades i form av en videoinstallation innan huvudnumret på Galleri Syster drog igång. Jag kan visserligen ha invändningar mot hur radikalt och destruktivt det verkligen är att svänga med baseballträn, men det berör mig ändå när de italienska kvinnorna slår sönder vattenmeloner med dem. De förstör mat, istället för att servera den till sina män.
Sedan drar performanceverket som i programmet beskrivs som en "noise/metalkonsert" igång. Det börjar med att Azdororna (som är svart- och vitmålade i ansiktet och har sjalar i håret) blåser upp ballonger, gnider händerna mot dem och tar hål på dem. Allt samtidigt som de går runt i publiken. Min fobi för ballongsmällar och olusten jag känner för interaktiv teater där fjärde väggen bryts (”Liv Strömquist tänker på dig” är ett undantag!) gör att jag börjar skratta av nervositet. Dessutom får jag en märklig flashback till när jag var cirka fem år gammal och under en show med Clownen Manne började storgråta för att Manne bankade mig i huvudet lite löst med en stor uppblåsbar hammare. Ja, Azdororna får mig både att minnas händelser jag förträngt och känna saker. Det är långt ifrån all konst som gör det.
Efter detta tar rök över rummet och Azdororna spelar musik på elgitarr, eltrummor och koskällor. De använder sig av megafoner, lyfter händerna upp i luften och gör djävulstecknet. Mest påtagligt är dock att de, i olika tempon och toner, skriker ”die”. Och så upprepas detta några gånger.
Det kanske låter monotomt, men det är det inte. Det är väldigt bra. Viss konst måste helt enkelt upplevas live.