På historia.vattenfall.se kan man läsa hur stolta Vattenfall som företag är över att ha varit med och byggt folkhemmet. Argumentationen är förstås oförvitlig: vem vill inte ha elström? Och utifrån den premissen rullas så över hundra års industrihistoria upp. Riktlinjerna för vattenkraftsexploateringen har alltid dragits på statliga planeringskontor, där markerna i Jokkmokks kommun setts som nästintill obebodda och obrukade, och som en naturresurs färdig att tas i anspråk. Den stora stoltheten bolaget verkar känna i sin roll som elproducent genererar dock inte någon tacksamhet. Tacksamheten har vi själva fått stå för, i den mån jobbet har kommit från Vattenfall. Elström och arbete, mycket svårt att säga emot. Men även om det finns bemanning kvar, så effektiviseras och outsourcas det hela tiden. Den naturförstöring man orsakat vill man knappt kännas vid, ens nu 2018, när man tycker att tiden borde vara mer upplyst än för hundra år sedan. Visst har Vattenfall råd att bygga laxtrappor hela vägen upp i Lule älv, visst har man råd att spilla några kubikmeter från Letsi och Lulle-ketje, i tillägg till de bygdemedel som bolaget avsätter varje år. Och visst har man råd att bygga egna lokaler själv i Jokkmokk.
Inte nog med att kommunen sålt smöret och tappat pengarna, ofta med kommunledningarnas genom tiderna goda minne och samtycke, och ibland med ett grogg-glas i handen, så planerar nu styret i kommunen att finansiera nya lokaler åt Vattenfall. Hur baklänges kan det bli? Ska vi bygga kontor åt Beowulf Mining också?
Jag tycker verkligen inte att detta är ”ett lysande exempel på hur Vattenfall och Jokkmokks kommun jobbar tillsammans för utveckling.” (Robert Bernhardsson, i ett pressmeddelande från Vattenfall 2018-01-18). För mig låter det snarast som att vår lilla kommun ska betala en mycket fet, stekt sparv som flyger i munnen på ett bolag som bollar med miljarder.
Hyresintäkter, visst, men det är principen som är fel. Detta samtidigt som många av kommunens fastigheter behöver renoveras, gatorna är fulla med potthål, och bostäder åt invånarna är en bristvara. Någonstans borde gränsen gå för vilka beslut som kan fattas åt en hel grupp, av ett mycket litet fåtal. Demokrati ska inte kännas som att besluten tas över huvudena på medborgarna, som Vattenfall gjorde när man tog älvarna.