TEDDYBEARS
Dagens Nyheters Nils Hansson skrev en intressant sak i sin recension av Teddybears senaste skiva förra året: "...maskerna gör det lättare att ta in vikarier utan att ens behöva berätta det". Han syftade på att bandet de senaste åren har uppträtt i björnmasker, att bröderna Åhlund har fullt upp med andra producentuppdrag och kanske hellre anlitar ersättare i hemlighet än ställer in en spelning.
Jag tror att Hansson kan ha rätt. Teddybears live i dag är mest förinspelad musik och sång, blixtrande scenshow och sångaren Patrik Arves slappa mellansnack. Spelningarna står inte och faller på Åhlund-bröderna om varken deras ansikten eller instrument (gitarr och bas) har någon framträdande roll. Men vem som finns bakom maskerna är irrelevant om showen är så bra som i Kiruna.
Det är helt enkelt underhållning i sin renaste form. Teddybears poplåtar är sådana som man plötsligt börjar dansa till, även om man inte har lust. Inte särskilt djupt, inte ett dugg tänkvärt, men oerhört medryckande. Och påkostat. Det är deras vanliga helkromade grej, med tillhörande gigantiska LED-väggar, förblindande publikljus, dubbla trummisar (grymma) och en konfettibonus på slutet. Effekten är självklar: en perfekt festivalfinal. Det gör inte ens någonting att Klas Åhlund (eller hans ersättare?) spelar playbackgitarr ibland.