En suggestiv poetomusikalisk föreställning gavs i Överkalix av Mirja Palo under veckan som gick. Ljusgården på Församlingshemmet fylldes av hennes kristallklara sång på meänkieli och svenska med ett klart uttryck ur den norrbottniska folksångstraditionen. För att ge rymd och fler stämmor i sången använde Mirja Palo sig av en loop.
Flera av sångerna som framfördes ackompanjerades av hennes spel på kantele, ett triangelformat stränginstrument av cittratyp, vilket är vanligt i östersjöfinsk folkmusik.
Till sången presenterade hon också sin tanke via egna texter om den norrbottniska själen; hur nära förknippat vårt liv här är av allt det som sker i naturen, och hur rikt vår liv är tack vare de tre olika kulturerna som omger oss. Men också hur lätt det är att förlora kontakten med vilka vi var och vilka vi är allt eftersom naturen exploateras i allt större utsträckning. "Kalhygge efter kalhygge som gapar tomma utefter inlandsvägen."
Mirja Palo uppträdde i överkalixbygdens folkdräkt, då hon på sin mors sida har sitt ursprung i bygden.