Jenny Larsson, 39, från Luleå började närma sig 20-årsåldern när hon blev sjuk i ätstörningar för första gången. Hon var då en högpresterande gymnasieelev som aldrig gjorde någonting halvdant. Allt skulle vara perfekt, hon hade skyhöga krav på sig själv.
– Jag hade svårt att tillåta mig själv dåliga dagar. Det var bara det bästa som var bra nog. Jag jämförde mig väldigt mycket med andra, både i och utanför skolan. Jag kunde till exempel vara nöjd med något jag gjort, men om jag fick vetskap om att någon annan gjort det ännu bättre sjönk min syn på mig själv. Jag blev missnöjd, säger Jenny Larsson.
Hon berättar om ett kaos inombords. Om stress och oreda bland känslor och tankar.
Likt många andra unga tjejer hade Jenny svårt att acceptera sin kropp, framför allt när hon började få former. Hon tyckte inte om att den tog plats, tyckte att den var i vägen. Redan under tonåren kom tankar och känslor – samt beteenden – som hon har förstått i efterhand inte var riktigt friska.
Under gymnasietiden började hon dra ner på maten. Samtidigt tränade hon väldigt mycket, ofta dubbla pass.
– Jag började kontrollera maten och vad jag åt. Jag hoppade över vissa måltider helt och kände mig riktigt nöjd. Det gav en slags kick, ett lugn. Och ganska snabbt hände det grejer på vågen och med kläderna.
Jennys sambo och nuvarande man anade oråd och ringde till ätstörningsenheten i Luleå. 1999 började Jenny sin första behandling mot ätstörningar. Men hon var inte mottaglig.
– Jag minns att jag skrattade när jag skulle ställa mig på vågen för jag var så nöjd att jag hade gått ner så mycket i vikt.
Det var först när hennes behandlare sa till henne att hon riskerade att läggas in som hon började ta tag i problemen på allvar.
– Mitt förnuftiga jag vaknade till liv på något sätt, jag blev rädd. Så på något sätt hankade jag mig fram och hamnade på en okej vikt. Jag blev fysiskt frisk, men inte fri.
Problemen var långt ifrån över för Jenny Larsson även om hon kanske såg friskare ut på utsidan. Efter två graviditeter fyllda av invägningar och viktfokus trillade hon dit igen. Rejält. När Jenny var 30 år blev hon så pass dålig att hon tvingades gå på behandling mot sjukdomen varje dag under ett års tid.
– Då var jag kanske inte lika underviktig, men jag mådde psykiskt mycket, mycket sämre. Det var ångest och kaos. Det var mycket skam och fobier.
Jenny berättar att hon motionerade på ett maniskt sätt. Hon kunde låsa in sig på toaletten på behandlingsenheten och träna på olika sätt.
Men hon lyckades bli frisk till slut, mycket tack vare den hjälp hon fick från ätstörningsenheten i Luleå. Nu är hon en 39-årig trebarnsmamma och förskollärare, lättad över att ha kunnat lämna den tunga sjukdomstiden bakom sig. Hon har slutat jämföra sig med andra och har lättare att acceptera sig själv. Men hon har fortfarande stor respekt för sjukdomen.
– Jag är inte rädd för den. Men jag vet att den är väldigt, väldigt lurig.
Vad är det värsta med att drabbas av en ätstörning?
– Du hamnar i ett fängelse. Det är bara i den absolut första fasen som det verkligen ger dig något, sen är det en enda lång kamp för att bli frisk och fri. Det är otroligt mycket ångest. Jag ser en ätstörning som ett självskadebeteende, du är inte snäll mot dig själv.
Jenny berättar gärna om sin sjukdomstid. Men hon har tagit ett aktivt beslut att aldrig visa upp några ”smalbilder” på sig själv, hon vill inte prata om kilon eller berätta hur mycket hon har gått ner i vikt.
– Jag vet att det kan trigga igång saker hos andra. Är man i riskzonen så hittar man ofta små ”tips” i artiklar och TV-program. Den här sjukdomen är lömsk och farlig, den är ingenting att glamorisera, säger hon.