Det är trist att tvingas göra det, att tvingas skriva att Norrbottensteaterns jubileumspjäs ”Mitt livs melodi” aldrig borde ha släppts fram till en urpremiär. Det hart hänt att andra teaterchefer, senast Riksteaterns, har lagt ner en produktion som inte hållit måttet. Det var pjäsen om migrationsföretagaren Bert Karlsson som publiken förskonades från.
Norrbottensteaterns chef Elisabeth Lax borde denna gång ha gjort som kollegan på Riksteatern, sett vartåt det barkade och ingripit. Det hade varit en välgärning för manusförfattaren och regissören, för skådespelarna och alla andra som arbetat med pjäsen. Och inte minst för publiken. Risken är att publiken efter denna två och en halv timmes besvärande upplevelse tvekar om att komma tillbaka. Det har Norrbottensteatern inte råd med det år den fyller 50 år.
Det märkliga är att manusförfattaren och regissören Rasmus Lindberg inte lyckas upprepa samma vinnande recept som användes för ”Avgörande ögonblick”. Den gavs hösten 2015 och fick ett gott mottagande av såväl kritiker som publik, så gott att speltiden fick förlängas och med gästspel i Stockholm.
Nu kokar Rasmus Lindberg med samma recept, att låta norrbottningarnas berättelser bli till scendramatik, men den här gången blir det ett hemkok som varken ger några dofter eller har någon smak. Norrbottningarna blir denna gång bara dialekttalande schablonfigurer. Pjäsen når aldrig in under huden på de människoöden som det görs försök att gestalta. Det blir helt enkelt ingen dramatik, det stannar vid en slags komik framförd med högt röstläge och yviga gester. Buskis brukar det kallas.
Det satt säkert flera i salongen som lämnat in sina berättelser om livsavgörande ögonblick. De kanske känner sig besvikna över att inte ha blivit tagna på allvar. Det är som om manusförfattaren och regissören inte vågar, en rädsla att publiken inte skulle klara det. Då är det säkrast med några humoristiska enkla poänger för att locka till skratt. Och så lite meningslösa återkommande frågor till publiken.
Gudskelov finns där en lindrande musik som hindrar pjäsen från att kännas oändlig. Det tackar vi för och det gäller då både musiker och sjungande skådespelare.
Norrbottensteatern fyller 50 år och när det nu ska jubileras borde det göras med högklassig dramatik. Då är det tur att teaterhuset just nu också kan bjuda på en bra teaterupplevelse på den mindre grannscenen, enaktaren ”Liv Strömquist tänker på dig”. Utan den hade teatervåren detta jubileumsår känts fattig.