Hon har fött sju barn, två flickor och fem pojkar. De har alltid varit hennes stora rikedom.
– Redan som barn sa jag att jag ville ha sju barn. Och det fick jag, säger Marleéne Otmalm när vi träffas vid hennes köksbord i Högsön, en mil utanför Råneå.
Orsaken att vi sitter här är sorgesam på värsta sätt. Hon förlorade nämligen en av sina söner i påskas. I självmord. Solstrålen i familjen, spelevinken som alltid hade glimten i ögat och alltid lätt till skratt med ett gott varmt hjärta, Gustav Otmalm, blev bara 22 år gammal. Som en följd av psykisk ohälsa tog han sitt liv i sin lägenhet på Hertsön under långfredagen i år.
– Vi såg att han inte mådde bra. Han var inte sig själv det sista halvåret i livet. Som den familj vi är så fanns vi alltid nära varandra och Carl såg sin storebror bara två dagar innan han dog. Ingen kunde då ana vad som skulle komma. Ett självmord fanns inte på kartan.
Men så kom det. Meddelandet. Det som fick Marleéne att chockad springa ut barfota i snön och skrika ett vrål av avgrundsdjupt slag.
– Det var mamman till Gustavs flickvän som ringde. Hon sa helt kort, ”Gustav har hängt sig. Han är död”.
Där började mardrömmen. Marleéne fick svårt att andas och bara skrek, skrek, skrek.
– Vi var i stugan i Kängsön den dagen. De andra i familjen hade åkt ut för att pimpla men stuggrannarna hittade mig där jag fallit ihop i snön, skrikande.
Hon fick ur sig att hon behövde hjälp med få att hem familjen. Carl var först på plats.
– När morsan berättade brast allt. Fy faan.
Det brister även nu när vi ses. Både Carl och Marleéne hamnar i helt naturlig men ofantligt svår sorg. Den hugger till, det ser man. Smärtan är så påtaglig, så våldsamt obehaglig.
Den långfredag som var glömmer de aldrig. Mitt i all chock var Marléene dessutom tvungen kämpa för att få fram fakta om det hela.
– När jag ringde polisen sa de först att de inte hört något om något självmord på Hertsön. De sa att det kanske var någon som ”skämtade med mig”? Herregud, hur kan man säga så? De borde ju ha tagit reda på fakta och återkommit.
För, mycket riktigt hade polisen fakta om det hela. De hade varit på plats. Det fick Marleéne veta när hon väl fick tag i vakthavande befäl.
– De hade varit där. Fyra poliser och ambulansen. Varför ringde inte polisen och underrättade mig där och då? Varför var jag tvungen söka dem?
Samma blev det med bårhuset. Marleéne fick ringa en massa samtal innan hon fick information om att hennes son fanns i bårhuset på Björkskatan.
– Väl där fann vi Gustav. Stilla. Leende. Kall, men fridfull. Vi alla såg att han hade det bättre där han hamnat än det han hade levt i sista tiden i sitt liv. Men han hamnade där alldeles för tidigt, säger Marleéne och tittar på sin son Carl där han sitter i kökets gungstol och försöker berätta om det svåra. Han vill dock inte vara med på bild.
En vän till både Carl och Gustav, Carl-Magnus Helgegren, är också på plats där i Högsököket.
– Jag hamnade i total chock och förträngning när jag fick veta att vi förlorat Gustav. Han, den levande, härliga, vackra Gustav. Det var hemskt. Fullständigt hemskt.
Bara ett och ett halvt år tidigare hade Carl-Magnus mist sin mamma i självmord. Nu stod han inför sorgens ansikte igen.
– Då, när morsan dog, öppnades en avgrund av sorg och saknad, och livet hade precis börjat bli lite ”normalt” igen. Sen mister vi Gustav, allt rivs upp. Och den sorgen, den tar oerhört hårt, men det gäller hitta sina kanaler för den. Jag fann tro och tacksamheten till livet. Och utan min tjej Anna hade jag kanske inte stått här idag. Jag tänder fyra ljus i kyrkan nästan varje söndag. Ett för mamma, ett för morfar, ett för Gustav och ett för en annan vän som också tog livet av sig i år. Jag gråter en skvätt och så orkar jag en vecka till.
Runt Gustavs bror Carl, med sina blott 21 år, är det här med självmord inte heller något nytt tyvärr. Han har förutom sin älskade bror förlorat både vänner och en kusin på det viset.
– Det känns som om alla känner någon som tagit livet av sig. Det börjar bli så sjukt vanligt, säger Carl.
– Jag räknade ut att det dött 30 unga människor runt mig de senaste sex åren, säger Marleéne som ser det hela som ett mycket svårt och stort samhällsproblem.
– Vi kan inte blunda för det här längre. Unga mår skitdåligt. Psykisk ohälsa är oerhört vanligt.
Prästen Boel Paulin i Luleå håller i sorgegrupper för anhöriga som förlorat nära i självmord.
– Just den formen av sorg är enormt svår att bära då den omgärdas av så många frågor som man ofta aldrig får svar på. Man brottas dessutom ofta med känslor av skuld och skam, något vi pratar om mycket i grupperna just för att man inte ska behöva känna sådana känslor.
Boel Paulin tycker att det börjat pratas mer öppet om självmord bara det senaste året.
– Det märks i olika forum, tas upp i media, och det tror jag vi måste göra. Det är så många som drabbas av det här.
I Sverige tar fyra personer per dag sitt liv. För män mellan 15 och 24 år är självmord den vanligaste dödsorsaken.
– Men då ska vi komma ihåg att det är fler tjejer som försöker. Många unga kvinnor gör upprepade självmordsförsök, men männen tar till mer definitiva tillvägagångssätt så där blir dödligheten större, berättar Paulin.
Gustav Otmalm, som även brukade använda sitt samiska efternamn Haetta, blev 22 år gammal. Den dag han skulle fyllt 23, den 27 augusti i år, tatuerade hans mamma Marleéne in en tatuering på sin arm som är kopplad till honom. Det har även flera av Gustavs syskon och ett av hans syskonbarn gjort. Samma färger och former som finns i tatueringen återfinns på hans gravsten.
– Jag är här vid graven så gott som dagligen, berättar Marleéne när vi åker dit. Det ger mig frid och styrka. Här kan jag prata till Gustav och många gånger känner jag hans närhet. Hur kallt det än är ute så finns värmen där hos Gustav.
Carl-Magnus har förutom sin rutin med ljusen i kyrkan även en plats han går till där han minns Gustav.
– Det är i skogen, på en höjd. Det finns en sten där och jag brukar vara där med mina hundar. För mig känns Gustav väldigt närvarande där.
Han är, precis som Marleéne, övertygad om att de kommer möta Gustav igen. Att de möts i någon form efter döden. Carl är mer tveksam.
– Jag tror ingenting. Men visst hoppas jag att vi möts någonstans igen.
Att sorgen tar hårt på dem är tydligt, men hur de bemöter den är olika. Syskonen pratar mycket med varandra, men inte så öppet.Det gör för ont. Carl-Magnus kan prata om det men finner inget syfte i sig att vara öppen med sorgen. Han vill hellre lyfta vikten av att vara tacksam över allt som var dag och varje relation kan ge en. Det är så han tar sig vidare, framåt i det levande.
Marléene har varit öppen sedan första stund.
– Gustav dog på långfredagen. Redan på påskafton var jag och handlade. Mosig och rödgråten, men det struntade jag i. De jag mötte och som frågade hur det var fick veta som det var. Att Gustav hängt sig. Att Gustav är död.
Hon har jobbat oerhört hårt på sina arbeten genom alla tider men kanske än mer efter att det tragiska med Gustav hände.
– Jobbet på café, där folk som känt mig länge eller som kände Gustav har kommit förbi och jag har kunnat vara öppen med det hela, det har varit viktigt för mig. Mina chefer har varit underbart stöttande och jag har känt att jobbet varit en räddning.
Men för två veckor sedan smällde det till och kroppen sa kraftigt ifrån.
– Jag började sluddra och märkte att något var galet. Det visade sig att jag fått en tia, en liten hjärnblödning.
Nu är hon sjukskriven året ut. Försöker hämta ikapp sig själv och hämtar kraft i hemmet med kärleken Lars som funnits i hennes och barnens liv de senaste tio åren.
– Han är en verklig klippa. Vet inte vad vi gjort utan honom och hans lugn och trygghet.
Det väntar en jul i gården på tunet i Högsön. Barnen kommer hem från såväl Stockholm, Sundsvall och Skellefteå. De kommer samlas. Och sakna.
– Vi är väldigt nära varandra. Om än vi är långt i från rent geografiskt. Men barnen är verkligen mitt allt. Och tillsammans håller vi Gustav levande i våra hjärtan. Han lever i allra högst grad vidare inom oss. Men nog blir det tomt i jul. Han fattas oss, säger Marleéne och tittar ned i sin så gott som odruckna kaffekopp där drycken svalnat för länge sedan under vårt samtal.
Marleéne vill skicka ut ett par tankar till oss alla.
– För det första måste hela samhället bli bättre på att uppmärksamma de som lider av psykisk ohälsa och de som blir kvar efter att någon tagit sitt liv. Artisten Avicii dog tjugo dagar efter Gustav. Hans situation uppmärksammades och berörde en hel nation. Det var givetvis fint och viktigt. Men vi skulle kunna ha manifestationer likande de som hölls efter hans död lite här och var i Sverige. Vi är så många som lider i det tysta av att ha mist våra nära i självmord.
Marleéne har hört av sig till kommunen men ännu inte fått gehör för något sådant evenemang. Hon vill även se att rutiner för hur anhöriga bemöts ses över när man drabbas av självmord. Så att det inte blir som det blev för henne när Gustav dog. Att inga stödsystem fanns uppbyggda, att hon själv var tvungen ringa sig fram till svaren.
Men allt ligger inte på samhällets axlar.
– Alla bör tänka till. Hur mår personer runt mig? Hur mår jag själv? Vi måste lyssna, kommunicera, stötta. Som man gjorde i tidigare samhällen. Fanns för varann. Inte var och en framför sin skärm med olika medier tätt intill sig. Möt varandra. Var ärliga med känslorna. Den psykiska ohälsan är så utbredd idag, inte bara bland unga. Jag tror det är samhället i stort som är boven, och kanske vi äldre specifikt. Allt kring hur vi pressar oss själva och våra barn till att lyckas i idrottens värld, i skolan, på arbeten, till att prestera, prestera, prestera. Många går omkring idag och känner sig otillräckliga. Inom alla samhällsklasser. Självmord är inte specifikt för någon lägre societet i samhället, det sker överallt. Varje dag.
Marleéne sveper över Gustavs gravsten med sin mjuka hand i lovikkavanten. Tittar på hans namn. Tar farväl. Igen och igen.